Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Robert Broberg var svår att hejda

/

Artisten och komikern Robert "Robban" Broberg är död, uppger Aftonbladet. Han blev 75 år gammal.

Annons

Robert Broberg led sedan en längre tid tillbaka av en ovanlig form av Parkinsons sjukdom, och fick palliativ vård i slutskedet av sitt liv.

Han somnade in strax efter midnatt, natten till tisdagen.

Nicke Rosén, konstnär från Delsbo, har många roliga minnen av den unge Robban när de gick på Konstfack i Stockholm i slutet av 1950-talet. De umgicks en hel del då.

– Robban hade redan slagit igenom som skiffle-kung när han började Konstfack. Vi var ett gäng på skolan som sjöng mycket tillsammans, berättar Nicke Rosén.

När Robert Broberg var med stod det inte still. Han flödade av idéer hela tiden.Nicke Rosén minns en gång när han skulle lära Robban att gjuta i gips.

– Då måste man vänta medan gipset brinner ihop, men Robban ville göra två grejer samtidigt redan första gången han prövade.Till slut höll han på att gjuta in hela gipsgjuteriet, skrattar han.

Så småningom tog musiken över mer och mer, Nicke Rosén började Konstakademien och kontakterna blev mer sporadiska.

– Robban var inte dålig som skulptör, men musiken blev väl viktigare för honom.

Aftonbladets Jan-Olov Andersson kallar Broberg för "en av våra mest egensinniga och största artister", och skriver:

"Han skrev fler melodier som är en del av den svenska folksjälen än de flesta andra".

Gunilla Nilars, mångårig projektledare för SVT:s "Allsång på Skansen", minns Robert Broberg med värme:

– Han stal alltid showen när han var på "Allsång", det svåraste var nästan att få hejd på honom. Jag tror inte att det finns ett enda allsångshäfte där han inte är med. Hans ordklyveri och hans intelligens gjorde texterna så mångfasetterade. Artisterna väljer ofta att sjunga hans låtar, "Båtlåt" var en självklarhet på "Allsången", säger hon.

– Han drog också igång och gjorde flera utsålda föreställningar i Globen på 90-talet. Det kommer säkert folk, sade han, och det gjorde det. Nästan förvånansvärt vilken position han har haft kvar i folkets hjärtan, trots att han inte var med under perioder.

Robert Broberg tilldelades Povel Ramels Karamelodiktstipendium 1989, med motiveringen "För att han i decennier lyckats bana en ensamväg genom underhållningsdjungeln vid sidan av gängse röjare, ofta ett par takter före, och för att han, styrd av skärpt iakttagelseförmåga, lyhörd musikalitet och burlesk humor, framgångsrikt designat och solobefolkat sin alldeles personliga manege".

Broberg släppte ett 20-tal album under sin karriär och skrev under en period musik som drog åt det psykedeliska hållet, med texter på engelska. Då använde han sig av artistnamn som Zero och Robert Bridgemountain. Skivan "Tolv sånger på amerikanska" återutgavs under 2000-talet.

Radioprofilen Stefan Wermelin har fina minnen från Robert Brobergs föreställningar under 1990-talet:

– De var så fruktansvärt välgjorda och välrepeterade. Man fick intrycket av att han improviserade, men på Hultsfredsfestivalen, till exempel, hade han mätt upp scenen exakt så att han kunde snubbla vid rätt tillfälle. Han kunde fråga publiken: "Vill ni ha en kopp te?", sätta på en kastrull med vatten på scenen och låta det koka. Sedan "hoppsan, det har visst kokat torrt. Jag får sätta på en kanna till.", säger han och fortsätter:

– Han hade räknat ut allt på sekunden och var en lysande scenbegåvning. Senare blev han ju mer allvarlig och seriös, men hade fortfarande kvar den här lekfullheten.

2004 turnerade Robert Broberg med föreställningen "Gilla läget – jag är fortfarande hungrig", som tog avstamp i hans bok från 2003 med samma namn. I den skildrar han vikten av att acceptera sitt öde och leva livet som det är genom en serie självbiografiskt tecknade bilder.

Bland Robert Brobergs mest uppskattade låtar finns titlar som "Uppblåsbara Barbara", "Båtlåt", "Opopoppa" och "Jag måste hejda mej".

Vad har han betytt för svensk musik? För Stefan Wermelin är svaret självklart:

– På 60-talet sjöng han ju på svenska när alla andra spelade rock och sjöng på engelska. Han visade att det gick att skriva begåvade texter i den här genren, att det gick att skriva låtar på ett sätt som ingen annan gjort.

Mer läsning

Annons