Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nicke Sjödin hade mål i mun

Under de senaste veckorna har vi skrivit mycket om hälsingemålet och det kommer vi att göra ett tag till. Men det som gäller dialekten i Hälsingland, gäller också ångermanländskan. Och där gjorde Nicke Sjödin den populär och älskad i hela landet med sina dikter på mål.

När författaren Nicke Sjödin gav ut sin första diktsamling på dialekt skakade hustrun Hervor litet på huvudet. Hon kunde knappt tänka sig en sämre affärsidé.

– Det är fantastiskt roligt att ha så fel som jag hade den gången, säger hon.Nicke Sjödins första bok på ångermanländsk dialekt, "Byssfolke", kom 1981. Det var en diktsamling på Röåmål som handlade om gubbarna i den lilla byn Röån utanför Junsele.

LÄS MER: "Det handlar om dialekten"

– Jag tyckte att det var kul men trodde aldrig att den skulle sälja. Några få exemplar, kanske. Ett så smalt ämne, och på dialekt dessutom, nej det kunde väl aldrig gå hem. Man kan inte tänka sig en sämre affärsidé, berättar Hervor Sjödin.

Men hon tog miste. Boken lyftes till skyarna av recensenterna och fick ett folkligt genomslag utan motstycke. Uppföljarna, "Kvinnfolke" och "Åslappe" gick samma väg.

Hur kunde det då komma sig att Nicke Sjödin slog igenom så stort?

– Det var en kombination av orsaker, säger Hervor Sjödin.

LÄS MER: "Det låter bonnigt, men ändå fint"

– Birger Norman hade så att säga plogat vägen och tagit det ångermanländska språket in i litteraturens finrum. Men han tyckte själv att han bara hade skrapat på ytan; i sitt förord till "Utanikring" skriver han att han hade fingrat på ett instrument vars djup var enastående. Och det var det Nicke gjorde, han fortsatte utforska det dialektala djupet.

Dikterna befann sig ljusår från revyscenerna och det löjets skimmer som hängt kvar vid dialekten sedan den en gång var ett sämre sätt att prata; Nicke själv fick inte yttra ett ord på sin "breda fula dialekt" när han gick i skolan. De dialektala uttryckens speciella klang och innebörd, den oöversättliga lyster och mångtydighet som får de ålderdomliga orden att glimra, kunde han förmedla som ingen annan.

LÄS MER: Här är hälsingarnas favoritord

– Det är något i dialekten, en must, en äkthet som är oöversättlig, säger Hervor Sjödin.

– Både Nicke och Birger Norman försökte översätta dialekt till rikssvenska, men det visade sig vara omöjligt. Vad dialekten berättar är något fullständigt unikt, rikt och nyanserat på ett sätt som rikssvenskan aldrig kan återspegla.

Gnistan i Nicke Sjödins ångermanländska krutdurk tändes i samband med studierna i Uppsala.

– Vi var fattiga som kyrkråttor, men BLM, Bonniers Litterära Magasin, det skulle han ha. Och där fanns fyra dikter på hans barndoms förbjudna språk, fyra dikter på ångermanländska, av Birger Norman. Ångermanländska i landets ledande litteraturtidskrift! Det blev en vändpunkt.

Via studierna i nordiska språk upptäckte Nicke också dialektens rötter i fornsvenska och isländska; det språk han förnekats som ung visade sig vara oerhört intressant.

LÄS MER: Bara de modigaste har mål i mun

– Det var det språk som användes i livets alla skeenden, i glädje och sorg, till vardag och fest. Vad Birger Norman började med, och Nicke fortsatte göra, var helt enkelt att ge dialekten upprättelse.

LÄS MER: Förstår du hälsingemålet?

Under sin livstid gav Nicke Sjödin ut närmare tjugo böcker på dialekt. Han var återkommande gäst i tv-sofforna, satte upp revyer, blev huvudpersonen i en dokumentärfilm av Junselefilmaren Mikael Wiklund. Bland pärlorna i produktionen har dock Hervor en särskild favorit:

"Från början gjorle Gu himmelen å jorla.

Å jorla va ålldeles tom, å mörkre va ommanför brådjupe å aan åt Gu flög över vattn.

Å Gu sae: ”Nu skö ä bli ljust”; å då vart ä ljust."

– Det var ju det allra roligaste. När han gav sig på att översätta bibeltexter. När "Förste Moseboka" kom ut var vi livrädda för kyrkans reaktion – men den blev ju bara positiv.

Själv var Nicke övertygad om att dialekterna så småningom kommer att dö ut.

– Det var därför han tyckte att det var så viktigt att bevara dem till eftervärlden. Det är ju en fantastisk skatt, ett unikt folkminne.

LÄS MER: Mittmedias kulturchef Gunilla Kindstrand om att prata dialekt´