Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När teatern söker upp livet

/
  • Reine Lööf är regissör och projektledare för Ljusdals Romeo och Julia. Han var tidigare med och startade Botkyrka Community Teater & Dans som turnerat med Jävla Finnar och Vita Pumps. Foto: Christina Busck
  • Tobias Wallin och Maria Erlandsson är två av deltagarna i Ljusdals communityprojekt Romeo och Julia. För Tobias var drivkraften att få spela teater medan Maria i mammagruppen lockades av samtalen. Foto: Christina Busck
  • Jävla Finnar skildrade nedläggningen av Stora Ensos pappersbruk och gestaltades av skådespelare som också var bruksarbetare i Norrsundet. Pjäsen gjorde stor succé när den turnerade i bland annat Gävleborgs län. Foto:Tomas van der Kaaij

Det finns många exempel på hur teatern söker nya vägar för att hitta sina berättelser – och en ny publik. Som i Ljusdal, eller Norrsundet söder om Gävle, eller Angered i Göteborg. Flera exempel presenteras på Teaterbiennalen i Gävle.

Annons

Det kallas för communityteater när konstnärer från teatrar åker ut till en plats för att samarbeta med invånarna. Resultatet kan bli en teaterföreställning med amatörer på scenen, eller samtal och intervjuer som blir grunden för en pjäs. Det kan också bli något helt annat.

En av dem som tror på detta sätt att arbeta, är regissören Reine Lööf på Folkteatern i Gävleborg. Han är just nu projektledare för Ljusdals Romeo och Julia, ett treårigt projekt som involverar en mängd människor i Ljusdals olika kommundelar.

- Vi började från noll. Inte ens Shakespearepjäsen var bestämd på förhand. Man ska inte tro att man som konstnär ska kunna komma och utveckla platsen. Det enda jag har kunskap i, är som regissör. Det kan jag bidra med, säger Reine Lööf.

Grupper med ungdomar, pappor, mammor och politiker med flera träffades och fick läsa scener ur Romeo och Julia. Ganska snabbt kom gruppdeltagarna, som ofta inte kände varandra innan, in på samtal som handlade om deras egna liv, drömmar, upplevelser. Tre ledord formulerades: Platsen, Jaget och Kärleken.

Sju olika projekt har utvecklats ur de här samtalen och idéerna. Bland annat en guidning i bostadsområdet Gärdeåsen i Ljusdal, och en pjäs, som utgår från utskrifterna av samtalen, som kommer att ha premiär i höst och turnera runt i kommunen.

Det speciella med Ljusdals Romeo och Julia är att det är en regionteater som står som projektägare. I flera fall är det fria teatergrupper eller grupper skapade just för liknande projekt som driver arbetet och söker pengarna.

När jag själv tänker på begreppet communityteater, går tankarna till 1970-talets arbetarspel som sattes upp på olika platser i landet. Det var amatörskådespelare och proffs som tillsammans gestaltade en tid eller händelse i svensk historia. Söderhamn hade sitt spel, Sundsvall sitt.

Efter att ha levt en ganska undanskymd tillvaro under några decennier, har communityteater kommit i ropet igen. Men det är inte längre en manifestation av en folkrörelse som finns på platsen. I dagens globaliserade värld är det andra frågor som söker svar.

Botkyrka Community Teater & Dans, som startades av Reine Lööf och America Vera-Zavala 2008 för att bearbeta krisen efter nedläggningen av pappersbruket i Norrsundet, har fortsatt att arbeta nära människor utanför teaterns värld. Ett av de senaste projekten handlar om mötet mellan seende och synskadade.

I Angered arbetar professionella regissörer, koreografer med flera tillsammans med en grupp tonårstjejer i stadsdelen för att sätta upp en pjäs på temat Skam, medan Stockholms stadsteaters nya barn- och ungdomsscen i Skärholmen arbetar tillsammans med konstnären Samir Alj Fält för att upptäcka och utveckla förorten.

Där finns också Teater Spira i Göteborg som kan vittna om ett projekt som inte fungerade. När Jonas Fröberg, konstnärlig ledare på teatern mötte arbetarna på Volvo Lastvagnar, vägrade de delta. Ledningen hade inte brytt sig om att förankra projektet i förväg, bara informerat, på samma sätt som man informerade om tidsstudier och neddragningar. Trots misslyckandet började ändå starka skrivna texter komma in till Jonas, och en del av dessa ges i höst ut i en antologi.

Frågan för teatern i framtiden är hur alla dessa berättelser ska tas om hand när projektpengarna tagit slut, så det inte bara blir tillfälliga bloss som snabbt brinner ut. Den frågan söker ännu svar.

Mer läsning

Annons