Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

När dansen blir till ett instrument

Finns det likheter mellan språkets och dansens dialekter?

Annons

I sommar undersöker folkmusikern Karin Hjelm ämnet under Delsbostämman, där det blir fokus på dans. Spelmän och dansare från olika delar av landet berättar om dans, och visar de olika bygdedialekterna som utvecklats i Sverige i dansformen polska. Sedan får publiken avgöra om de kan se några likheter. Karin Hjelm är en av personerna bakom idén, och hon tycker det är viktigt att komma ihåg att musiken och dansen hör ihop.

– Jag ser folkmusik som dansmusik, gemenskapsmusik och ett sätt att umgås och trivas. Alla tänker inte på det, att folkmusiken är tätt förknippad med dansen. Vi vill lyfta fram dansperspektivet på stämman i sommar, säger Karin Hjelm.
När Karin Hjelm spelar till dans ser hon dansarna som musiker som hon spelar tillsammans med.
– Dans är ett självständigt instrument i förhållande till musikerna. Vi spelar tillsammans med dem. Jag tittar på dansarna. Var det för fort, eller för långsamt eller fel typ av låt? När dansen är med kommer musiken in i sitt rätta element. Det kan vara svårt för en utomstående att förstå när han eller hon ser spelmän som spelar ihop. Åskådaren vet inte alltid att dansen finns i musiken fast det inte finns några dansare med, säger Karin Hjelm.

Bland de typer av polska som är eftertraktade på dansgolvet nämner Karin Hjelm Gammelpolska från Delsbo, där damen har en dominant roll och för kavaljeren i dansen.
– Polskan i Sverige är unik. Det finns teorier om att musikformen kom med människor via Sidenvägen, fick fäste i Polen och spreds ut över hela Europa. Så småningom tunnades den ut i Europa men fick i Sverige starkt fäste och lever just nu som aldrig förr.

När den traditionella musiken förändras blir rytmerna och nyanserna inte alltid de samma som de var tidigare. Ibland går det inte att dansa alls. Det är kul att spela för en sittande publik, men det är inte alltid lika roligt att sitta och lyssna.
Snurren i polskan har liknats vid dervischernas önskan att lätta från det jordiska upp i det existentiella läget. Det är något speciellt att se väggarna rotera, och ändå vara helt närvarande i rummet.