Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Naiverna tar plats

/

Utställningen Naiver från Hälsingland på Bollnäs konsthall är en kärleksfull hyllning till den äktnaiva konsten och konstnärer som Einar Svedin, Edla Andersson, Leonard Olofson och Pehr Wassberg. Att de gett Hälsingland en viktig plats i svensk äktnaiv konst är nog mindre känt, även om föregångaren Lim-Johan Olsson hör till konstens kändisar.

Annons

Utställningens upptakt är också Lim-Johans trähund, som ligger i konsthallens entré som en vakthund av den äktnaiva konstens integritet.

Typiskt för äktnaiverna är att de utan konstnärlig skolning börjat måla eller skulptera sent i livet, ofta efter en avgörande livshändelse. Det var mycket som absolut måste sägas och för dem var andra konstnärer och trender okända eller ointressanta.

Som andra konstnärer fångar den äktnaive konstnären tillvarons konflikter, men är ofta också en drömmars utforskare. Det är lätt att romantisera den äktnaive konstnären som någon som går sin egen väg. Snarare handlar det om bristande förståelse och den äktnaive konstnären blir en outsider, som grubblar över sådant andra tar för givet. De kan kallas udda, men framför allt är de känsligare än andra för hur svårt det är att begripa andra människor och själva livet.

I utställningen svarar Einar Svedin för mer än hälften av de nära 150 verken. Det är i mesta laget. Alla hans verk är inte fullgångna. Han är framför allt vardagens utforskare. Han skildrar hemmets vrå, som kan vara en idyll med mörka undertoner och en plats av ouppnådda drömmar, djuren som jägaren inte vill skjuta, men också sociala sammanhang som bondauktionen eller badplatsen. Mötet mellan man och kvinna är ett vanligt motiv, liksom nakna kvinnor sedda med sinnlig och sexuell längtan.

Det finns ett stilla behov av att ordna i Edla Anderssons målningar. Hennes måleri speglar en ursprunglig vilsenhet, som kan anas i ett par vintermotiv, men där finns också drömmar om ett liv i välordnade salonger. Hon strävar efter att finna de få, viktiga tingen – ting som ibland kan tydas som människor.

Pehr Wassberg målade på allt i sin stuga i Färila. På konsthallen finns hans storslagna skåp i guld, rött och grönt och vackert dekorerade stolar. Han levde i sin konst, men hade ändå energi över att göra små skulpturer i bland annat tejp och wellpapp och enkla men övertygande målningar av exempelvis Lucia eller en pojke med fåglar.

Leonard Olofsons träskulpturer av yppiga kvinnor har så väldiga bröst, lår och skinkor att de framstår som en urtida fruktbarhetsgudinna förklädd till nutida sexsymbol. Ibland finns där också en man – en bandyhjälte som Snoddas och en Adam med sin mer vardagliga Eva. Leonard Olofson blev frälst och församlingen ogillade hans nakna damer, så han slog om till bibliska motiv. Men det var inte Jesus som lett honom till konsten, utan en okänd madonna. Fast det kunde församlingen inte begripa.

I utställningen finns också verk av Einar Engman, Johan Klahr och Lennart Plahn. De kallas naturlyriker (en bra samlande term), deras material ofta naturformat trä och motivet gärna djur av alla verklighetsgrader. Lennart Plahn omgav sin stuga i Gullgruva med ett landskap med hus, troll, ormar, fåglar…

Niels Hebert

Mer läsning

Annons