Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Myten om den förträffliga familjen

Annons

Elin, hur många syskon har du egentligen? Fem stycken, några har jag samma mamma och några samma pappa som. Åh, du har alltså inga riktiga syskon?

Varje gång detta händer blir tuffa jag svarslös. Jag har just berättat om fem personer som delar mitt DNA. Världens bästa människor av det vanliga köttet och det vanliga blodet och som kallar mig sin syster. Men det duger inte, för vi är inte avlade på samma sätt. Därför är det synd om mig som inte har riktiga syskon, bara halvsyskon. Vad är det för begrepp? Som om mina småsyskon saknar sin underkropp. Snarare är det en hjärnhalva som saknas på den som använder ett sådant begrepp.

Jag kan tänka mig att det påminner om känslan som adoptivföräldrar kan uppleva när omgivningen frågar om hur det är att inte ha några egna barn. Att vara förälder på papperet är inte nog åt familjefascisterna, som tror att ett adoptivbarn inte känns som ett eget barn.

Historiskt sett har många människor i Sverige vuxit upp med att kallas för oäkting. Tänk att födas av en sådan lössläppt kvinna som legat runt utan att vara gift. Mannen som behövts för att skapa oäktingen klarar sig utan omgivningens onda öga. Jag tänker mig också att många av de unga kvinnor som födde utomäktenskapliga barn våldtagits. Det händer hela tiden, och historiskt var detta inget man uppmärksammade på samma sätt. En del av oäktingarna adopterades snabbt bort för att inte dra skam över den unga modern och hennes familj. Många av de här barnen har aldrig fått reda på sitt riktiga ursprung. En del vet kanske inte att det fanns något att få reda på.

Innan välfärden kom till Sverige fick barn lämna hemmet tidigt för att tjäna pigor och drängar där det fanns behov, och växte inte med sin biologiska familj. Somliga barn växer upp i familjehem. Andra bor i kompisars familjer. Flera växelbor mellan mamma och pappa och många bor enbart med sin mamma.

Det är en myt att våra barn i tid och evighet växt upp hos sina biologiska föräldrar. TV-programmet ”Ensam mamma söker” är skrattretande. Några ensamstående mammor ska försöka hitta ytterligare en kärlek för livet och få allt det där som sagorna berättar om. De har redan minst ett barn, men det är tydligen inte tillräckligt för att få vara en riktig familj. Många har redan levt i nirvanat mammapappabarn, men det fungerade inte. Varför skulle det göra det nu? Om jag vore barn till en sådan mamma, som säger att något saknas utan karl i huset, skulle det göra mig ledsen.

Karl i huset förresten. Antalet så kallade regnbågsfamiljer som består av två mammor, eller varför inte två mammor och två pappor och ett antal barn ökar snabbt. Många människor ser inte det som normalt, och stackars barn som kommer att bli mobbad! Av den personens barn kanske, som tycker det faller utanför den tillåtna ramen.

Vi lever med en bild om att det finns en mall för den korrekta familjen. Se på sommarens semestererbjudanden om familjepaket bara. Två vuxna och två barn reser till förmånliga priser. Vi är många som provat något annat, klarat oss finfint och inte orkar med tjatet om kärnfamiljens förträfflighet.

Elin Lundgren