Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mysteriet i Moviken

/
  • Elisabeth Lindberg inspekterar sin installation i kolarkojan i Movikens hamn. Vem har tagit sin tillflykt här, vad har hänt och vart har han(?) tagit vägen?
  • Rymdhunden har landat i Movikens hamn. Solveig Bohm Dahlberg har skapat verket i järn och glas.
  • Siv Gustafssons Trädandar blickar ner mot besökarna.
  • Sören Fagerlund gör klar sin installation Besvärjelse över den kalla vintern, där hettan i hyttan hägrar för Hin håle.
  • Sture Collins skulptur Eva, sitter fundersamt medan hon håller det hela äpplet i sin fot.
  • Kajsa Gustafsson låter blomknopparna brista i sitt keramiska verk i Movikens hamn.
  • Alf Larsson forsätter med sina smäckra båtformer i smide, Strandad Argus heter årets bidrag.
  • Budskap som lämnats kvar i naturen. Vad avslöjar de? Stina Neander, keramik.

I den vackra miljön vid Movikens hamn hålls varje sommar en konstutställning i det fria. I år verkar de tolv deltagande konstnärerna ha drabbats av dystra framtidstankar.

Annons

För ett femtontal år sedan fastnade jag i ett dataspel som hette Myst. I det kom spelaren till en ödslig liten ö, med flera byggnader och avancerade maskiner, men utan människor. Spelet gick ut på att leta efter gömda boksidor och pussla ihop olika ledtrådar för att få reda på vad som hänt invånarna i den till synes utdöda civilisationen.

Samma känsla som den som Myst skapade hos mig, får jag när jag besöker årets utställning Konst i Hamn i Moviken. I den lilla kolarkojan bredvid kolugnen syns spåren efter någon, troligen en man, som sökt sin tillflykt här. En radio brusar och sänder märkliga signaler, på britsen ligger en jacka och ett gammalt fläckigt täcke, ett par stora stövlar står på golvet. På väggarna hänger märkliga bilder och dokument som tyder på utomjordisk aktivitet och kanske en inträffad naturkatastrof. Den ensamme har varit något på spåren, en kälke med strålkastare och packning står fortfarande redo för en expedition i det omgivande, öde landskapet.

Elisabeth Lindbergs installation, S 4065 - R 75 B sätter förutsättningarna för nästan alla verk i Moviken denna sommar. Titeln på verket är hämtad ur NCS - Natural Color System, en färgkatalog som systematiskt förtecknar alla färger i koder. Men titelkodens färg, en svartblå nyans, existerar inte i verkligheten.

Kliv in i kojan och titta runt bland de mystiska anteckningarna, ljuden och den gamla faxens kryptiska meddelanden. Gå sedan ut på en expedition i en värld som inte riktigt är sig lik. Klimatet har förändrats så att till och med Hin håle själv söker sig in i masugnens skorsten för att hitta den rätta hettan, i Sören Fagerlunds installation Besvärjelse över den kalla vintern. Solveig Bohm Dahlbergs glas- och järninstallation, Rymdhunden har landat, vittnar också om att något utomjordiskt har inträffat.

Ute på näset har Anja Tellin placerat jorden på en gravplats som en blomma, i en dystopisk bild över människans ansvarslösa resursslöseri: Va´då, det är väl bara att skaffa sig ett substitut, heter installationen.

En smäcker båt i smide, av Alf Larsson, har strandat med seglen uppe, och i skogsdungarna i bruksmiljön finns bara trädandarna kvar, som Siv Gustafsson snidat fram.

Kanske har vi bombat oss tillbaka i tiden, en tid där Eva, i form av Sture Collins formsäkra apa, ännu inte bitit i äpplet och där vuxna behöver skriftliga instruktioner för att uppleva hänförelsen av att sitta på en gunga, som i Lina Lotta Lundbergs bidrag.

Movikens hamn är en fascinerande miljö att vandra omkring i, bland ruinerna efter en intensiv järnbruksepok. Ett kulturminne där bara en av tidigare sju kolugnar finns kvar, men med rester som minner om en epok då hamnen var en stor arbetsplats som myllrade av liv.

Årets konstutställning speglar känslan av övergivenhet mer än tidigare. Här har gästerna lämnat festen där det dukade bordet och den övergivna gitarren vittnar om att något hänt här, i Torvald Söderbloms Tack för igår! Det var kul, som placerats allra längst ut på udden.

Även Stina Neanders keramiska Budskap och Björn Engströms Den första pusselbiten ger aningar om att det funnits en övergripande plan och ett liv här, medan Kajsa Gustafssons vita knoppar med blå insida pekar mot en framtid efter katastrofen.

Vad som kan ha inträffat får varje besökare själv fundera över.

Mer läsning

Annons