Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mycket äro höljt i dunkel

/

I år fyller organisationen Folk och Försvar 70 år och arrangerar i dagarna, precis som vanligt, sin välbesökta och uppmärksammade rikskonferens i Sälen. Eftersom det numera knappt existerar någon säkerhetspolitisk debatt någon annanstans är det forum som Folk och Försvar erbjuder extra viktigt. Inte minst ett valår.

Annons

I samband med att både statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren Mona Sahlin i går framträdde på rikskonferensen försökte sig de rödgröna partierna på att kopiera alliansens upplägg inför förra riksdagsvalet.

För fyra år sedan, på rikskonferensen 2006, presenterade de fyra borgerliga partierna sin överenskommelse om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

I år utlovade de rödgröna något liknande. Men bortsett från det kommunikativa upplägget var det inte många likheter med det vi fick se för fyra år sedan.

Det som påstås vara en rödgrön plattform för Sveriges säkerhets- och försvarspolitik är endast en dödbakad kompromiss. Den är i stora stycken ofärdig, motsägelsefull och alldeles för ofullständig för att göra anspråk på att vara en sådan plattform.

Saknas gör exempelvis ett gemensamt besked kring insatsen i Afghanistan. Där har de tre partierna helt enkelt inte lyckats komma överens. Framför allt eftersom Vänsterpartiet skulle vilja avbryta insatsen med en gång, kalla hem våra soldater och lämna det afghanska folket åt sitt eget öde.

I stället för att komma överens väljer man att definiera frågan om Afghanistan som utrikespolitisk, kring vilken man hoppas att kunna enas vid ett senare tillfälle, trots att den i allra högsta grad berör säkerhetspolitiken. Både ur ett internationellt och ett nationellt perspektiv.

Det är en stor brist för de rödgröna att de inte klarar att redovisa ett tydligt besked i denna mycket centrala fråga.

Värnpliktsfrågan är en annan svårhanterlig fråga för de rödgröna. Medan Miljöpartiet har applåderat att regeringen avskaffar värnplikten har det kritiserats hårt av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

När de tre nu ska enas tycks det till en början som ett tydligt besked att det inte blir något återinförande av värnpliktssystemet om de rödgröna kommer till makten. Men i nästa andetag slår de fast att det ska utföras en förutsättningslös översyn av det frivilliga personalförsörjningssystemet redan ett år efter det att pliktförändringen har trätt i kraft.

Därmed har man skapat sig en helt innehållslös kompromiss som med lite god vilja kan tolkas som både det ena och det andra.

Seriöst är det däremot inte. Och inte heller särskilt tydligt. Mycket äro höljt i dunkel.

Så här fortsätter det. I fråga efter fråga.

Strategin från Mona Sahlins sida är tydligt inspirerad av Fredrik Reinfeldt agerande under valrörelsen 2006. Han gjorde då allt vad han kunde för att lugna väljarna med att vare sig moderaterna eller alliansen som helhet hade för avsikt att rasera den svenska välfärdsmodellen.

Nu försöker Sahlin på samma sätt övertyga väljarna om att en rödgrön regering, innehållande såväl miljöpartister som vänsterpartister, inte utgör ett allvarligt hot mot svensk säkerhetspolitik.

Den säkerhetspolitiska överenskommelsen kan ses som ett lackmustest för övriga rödgröna överenskommelser. Kontentan av detta test är att när det bränner till och blir svårt kommer de rödgröna kompromisserna att resultera i kryptiska, utslätade och till intet förpliktigande formuleringar där det tydligaste beskedet blir att frågan ska utredas eller ses över.

Tydligare svar än så verkar inte de rödgröna kunna ge i svåra tvistefrågor. Ändå förväntar de sig att väljarna ska lägga sin röst och sitt förtroende i händerna på något av dessa tre partier.

Mer läsning

Annons