Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Musikalitet – vad är det?

Ingen vet exakt var i hjärnan musikaliteten sitter. Det går inte att mäta hur musikalisk en människa är. Man kan bara notera att det finns ytterligheter. En på 10 000 har absolut gehör, som musikern Eva Björk, medan fyra av 100 har amusi och är tondöva.

Men man vet att musiken är kungsvägen till vårt innersta. Att varje musikupplevelse är individuell och subjektiv, och att musiken är en kraftkälla.

Annons

Musiken har funnits lika länge som det har funnits människoPuffr.

– Det äldsta musikfyndet som har gjorts är en flöjt av björnben från neandertaltid, säger Eva Olandersson, intendent vid Musik- och teatermuseet i Stockholm.

Då hamnar vi cirka 40 000 år bakåt i tiden.

Musiken hör människan till. Inga andra djur går i takt. Inte ens chimpanserna, som är våra närmaste släktingar.

Rösten och rytmen har funnits där från början.

I varje rör som går att blåsa i finns det naturtoner – om man pressar läpparna och blåser hårt.

Kanske var det så att de som kunde röra sig rytmiskt – som vi människor gör när vi springer, går, gungar och älskar – och använde sin röst på ett attraktivt sätt, blev de lyckosamma i den mänskliga evolutionen.

Det kan till och med vara så att människans språk var tonalt i början. Eller att man blandade toner, läten, ord och gester.

– Musik handlar om kommunikation på olika sätt, säger Eva Olandersson.

Hon pratar om lockrop på djur, lurar och horn som hördes långt innan moblitelefonernas tid. Om röster och trummor, arbetssånger och vaggvisor.

– Musik i någon form finns alla kulturer över hela världen. Alla religioner har sin musik. Musiken är finns i vår arvsmassa, säger hon.

Exakt var i hjärnan musikaliteten sitter, vet man inte.

Men den sitter djupt hos alla som har den. Det finns exempel på professionella musiker som har förlorat så gott som alla sina minnen och förmågor i sjukdomar och demens, men som fortfarande kan sin repertoar och kan spela.

Det finns afatiker som inte kan prata. Ändå kan de sjunga. Och de som stammar kan sjunga utan att stamma. Dementa pianofröknar hittar sina gamla slagdängor om man sätter dem vid pianot.

Författaren och neurologen Oliver Sacks hävdar att den musikaliska förmågan är bland det sista som lämnar en människa med Alzheimers.

Samtidigt berättar han om de som inte har fått förmågan och har något som kallas för amusi. Runt fyra procent av mänskligheten har amusi. Det går att leva med det, men ibland kan det vara ett handikapp när man inte ens känner igen nationalsången.

– Musik är så socialt. Alla pratar om det, man ska dansa och känna igen låtar. I filmer kan låtar förstärka eller förklara vad som händer. I sådana sammanhang kan jag känna mig utanför. När andra njuter av Vivaldis Våren lider jag. Det är ett värre oväsen i mina öron än diskmaskinens brus, säger en man som förmodligen har ärvt sin amusi av sina föräldrar.

Så finns det människor med ett absolut gehör. En på 10 000 har det, och dit hör musikern Eva Björk i Söderhamn. Då kan man sjunga ett klockrent a mitt ute i skogen där det inte finns något annat att relatera till. Eva kan säga vilken tonart göken sjunger i. Till exempel.

Det sägs att människor med absolut gehör lever ett plågsamt liv med tanke på hur många falskångare och falskspelare det finns här i världen.

– Så är det inte för mig. Jag hör och bara konstaterar att det är falskt, men jag lider inte, säger Eva.

Hon och hennes bror har ingått i en treårig amerikansk studie kring personer med absolut gehör.

– Man kom fram till att det finns en särskild gen som gör att man ett absolut gehör. Jag är oerhört tacksam för att jag har fått den här medfödda gåvan.

För att få glädje av sitt absoluta gehör krävs det att någon vuxen öppnar fönstret till musiken när man är barn. Tidig träning är en av nycklarna till den gåvan..

– Jag är uppväxt i en musikfamilj, och har lyssnat på klassisk musik så länge jag minns.

När hon var fem år lyssnade hon på Sibelius verk Finlandia och satte sig sedan vid pianot för att spela det hon hade hört. I rätt tonart.

– Jag har alltid hört hela ljudbilden när jag lyssnar på musik. Sedan kan jag spela det jag hör och det är väldigt naturligt för mig. Och jag behöver aldrig fundera när jag måste transponera ett stycke. Jag bara gör det, och brukar säga att jag spelar med öronen.

Hon kom in på musikhögskolan som rekordung och fick professorerna – och även kurskamraterna att blekna när hon sattes på prov, eftersom hon spikade alla gehörstest.

– En examinator skrek: Det var som fan! när han hade testat mig, så det var nog lite konstigt för honom.

Där satt hon, 18 år gammal, liten, blyg och söt och klarade prov efter prov, och bara hade den åtråvärda förmågan som gjorde det så enkelt. I vissa kretsar är det en mycket prestigefyllda förmåga som kan väcka avund.

– Så är det, därför ville jag ligga lågt med min förmåga på musikhögskolan. Det var lite jobbigt och jag var dålig på att ta för mig.

I nästa andetag konstaterar hon krasst att det bara är en medfödd minnesfunktion och att man klarar sig bra med ett relativt gehör och ett gott tonminne.

Musikalitet behöver inte kopplas till gehöret och man behöver inte vara utövande musiker för att vara musikalisk.

Musiken är större än så.

Musikalitet handlar om att bli påverkad och berörd av musik.

Det kan vara rysningar över hela kroppen, gråt, eufori eller att man blir totalt absorberad av det man hör. Tid och rum försvinner.

– Det kan vara så lite som en enstaka ton eller ett enstaka ackord som ger upplevelsen. Det betyder mycket mer än vilken musikgenre det är, säger Alf Gabrielsson, professor emeritus i psykologi i Uppsala i en intervju i Framsteg och Forskning.

Och det måste inte vara Sibelius eller Mahler som ger rysningar. Det kan vara Foo Fighters, kantorn därhemma eller mammas godnattvisa som levererar musiken.

Musiken är en kraftkälla och uttrycker det som inte går att sätta ord på.

–Upplevelserna går rakt in i vårt innersta, till tankar och känslor vi inte är medvetna om.

Det kan "drabba" barn redan i 3-4-årsåldern.

Musiken väcker minnen och sätter igång fantasin.

Människor lyssnar och prövar olika identiteter och roller. Att man går in på scenen och river av det där snygga gitarrsolot som får publiken i extas. Eller dyker upp i Idol som en dark horse och spöar alla. Och den musik man lyssnade på i åldern 15– 25 år sätter djupa spår. Under den här perioden inträffar många avgörande händelser som vår identitet, och där har musiken en central betydelse. Det kan vara en av förklaringarna till den musikaliska nostalgin som många människor drabbas av.

Upplevelsen av musik är subjektiv och individuell. Man behöver inte skämmas för sina gamla vinylplattor, det ostämda pianot eller för att man älskar säckpipor. Det är upplevelsen som räknas.