Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musik utan förställning

Chopins första pianokonsert är såklart paradnumret när Gävlesymfonikernas ger vårkonsert, ändå är det Antonin Dvoraks intima lilla Notturno som stannar i minnet. Det får rollen som stämningsgivaren till själva föreställningen, originellt val, någonting osökt, nästan försjunket.

Annons

Det är musik utan förställning, med en konstfärdighet som aldrig märks, med effekter som verkar utan att ta plats. På så sätt blir konstmusiken mindre konstig, det lockar fram metaforer i mängd, stråkarna höjer sig och sjunker, långsamma dyningar förstås, en melodisk angelägenhet frigör sig, men stillheten kommer åter, tilltar. Skymningen tätnar, till sist mörker och tystnad över detta hav av liknelser. Utsökt romantik från sin epok. Mats Rondin i spetsen för symfonikerna, lugn och saklig.

Mer anspråksfullt tar förstås Wagner till tonerna, även om hans Siegfriedidyll är musik där man lyckligtvis slipper hans vanligtvis obehagliga förening av det sublima och det anspråksfulla, det där totalitära draget i operorna. Den Siegfried som åsyftas är ju sonen, inte drakdödaren och det är idel ljusa stråkar, enkla stämningar, man önskar att Wagner ägnat sin germanska vurm åt familjen istället för åt myterna, världen hade varit en bättre plats då.

Prydligt, lite tillrättalagt, som en Carl Larssonakvarell. Inte mycket att orda om.

Ryska solisten Olga Kern gör sin Chopin både konturskarp och distanserad, håller tillbaka de cirkuskonster i virtuoseri som stycket ofta lockar fram. Orkesterinledningen blir oväntat muskulös, även om Chopin satsade på underhållningseffekten känns det obalanserat som början till den lyriska vältalighet som är konsertens innehåll.

Nå, det reder sig, Kern låter aldrig Chopin bli bara glitter och grannlåt, nedlåter sig inte till effektsökeri, visar att hon bara släpper fram tillräckligt, aldrig övernog. Orkestern är ju mest effektgivare i första satsen, kontrasten känns ibland besvärande i förhållande till den rika pianostämman, men skrivet är skrivet. Inte dåligt av en tjugoåring och den vackra romansen, den andra satsen, vinner hjärtat ändå. Innerligt, ärligt och detaljelegant, uttrycken är medel, inte mål. I några korta partier lägger Olga Kern dessutom upp spelet i ett slags katarsis, som det tillstånd Chopin egentligen ville uppnå i allt detta fyrverkeri.

Och sedan blir det final, dans och lek och ett trallvänligt tema som biter sig fast. Ungdomligt och glatt, från en ungdom över till en annan och sedan till oss alla.