Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Musik som förstärkare

Att musiken bär och förstärker känslor, är förstås inget nytt. Men hur starkt det bandet verkligen är, påminns jag om ibland.

Annons

Det är som med dofter. Lite tjärdoft någonstans och pang - jag är tillbaka i åttiotalets Jämtland med min pappa, insmord med tjärdoftande djungelolja som ett skydd mot de envisa myggen, sittandes i en liten båt på en sjö.

När jag var 24 år, gravid med första barnet, fick jag en oktoberdag ett telefonsamtal som sa att min mormors nyupptäckta cancer var alltför långt gången för att hon skulle kunna räddas. Andlöst lade jag på luren, och med ett tryck över bröstet gick jag ut på gårdsplan där min man befann sig. Jag smälte in i hans famn och grät förtvivlat och tyst, medan en radio i bakgrunden någonstans skrålade den skotska popgruppen Travis hit "The grass is always greener on the other side". Ingen särskild låt alls, men för mig är den nästan olyssningsbar nuförtiden och alldeles full av vemod. Eller för all del väldigt användbar om jag har några tårar som behöver lite hjälp på traven att komma ut. För alltid inristad i mitt minne av den där dagen, med det dova oktobervädret, en lerig gårdsplan, min gravida mage och min mans famn.

Bara ett par veckor senare dog min mormor. Min lilla fina mormor med det alldeles vita håret, som i sin sjukhussäng plötsligt började prata Trollhättemål igen, efter ett helt liv i Stockholm. På begravningen spelades Sara Brightmans lågmälda men pampiga "Time to say goodbye" på en liten svart, plastig cd-spelare. Också det en låt för alltid förknippad med sorg.

Och Björn Skifs ganska smetiga, släpiga Svensktoppen-långkörare "Håll mitt hjärta" förändrades för alltid till något annat i det ögonblick den spelades på min systers begravning. Den påminner mig om att även 30-åringar kan dö. Försvinna från en. Det räcker att jag hör en enda rad från den låten, för att jag nästan ska förlamas alldeles.

Vissa dagar är all favoritmusik som ett minfält. Den påminner om uppbrott, sorger, förtvivlan, glada stunder som inte längre finns. De dagarna tassar jag runt den, letar efter ny musik, utan spår av mitt liv, något sorglöst, peppigt och rent.

Det fungerar förstås omvänt också. Tusen och åter tusen låtar påminner om bra, härliga och fantastiska tillfällen i livet, bär upp dem till ytan, slänger in lite solsken i hjärtat och sinnet. Eller peppar en, ger en lite råg i ryggen. Just därför lyssnar jag precis just nu på Ben Howards fina, och otroligt uppmuntrande "Keep your head up". Och mörka januari, en rätt eländig månad, känns plötsligt rätt full av möjligheter.