Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

TR-adtionsbrottet

/
  • Simon Johansson och hans far Ola har haft TR7:an i drygt tio år.
  • TR7 bjuder inte alls samma asketiska körupplevelse som sina äldre syskon, här märks de amerikanska anspråken på komfort före sport.
  • Popupstrålkastare – det tuffaste man kunde ha på 1970-talet.
  • Interiörbilden kommer från en broschyr, det är rutigt och plastigt och lite futuristiskt. Fyra avgasrör borde betyda V8 under huven men tyvärr, Ola Johanssons bil är fyrcylindrig.
  • Under skalet är TR7 en ganska enkel bil.
  • Fyra avgasrör – då borde detta vara en TR8 med V8. Men det är fusk...

Med TR7 bröt Triumph trenden för hur den brittiska sportvagnen skulle vara.
Stötig gång och enkel konstruktion ersattes av mjuk fjädring, möjlighet
till automatlåda och popupstrålkastare.

Annons

Framtidsformade TR7 var en bil som riktade sina uppfällbara grodögon mot USA, sedan andra värdskriget den största marknaden för europeiska sportvagnar. De amerikanska biltillverkarna kunde fortfarande bara erbjuda större bilar som Ford Mustang och Chevrolet Corvette. Inga fordon med uppfriskande kvicka köregenskaper eller nätta mått direkt.

Japanska Datsun 240Z med en rapp liten sexa under huven hade blivit en storsäljare och konkurrerade direkt mot likaledes sexcylindriga Triumph TR6.

Triumphs lilla Spitfire stod för volymerna, TR6 för mer kraft med sin raka sexa och komfortinriktade Stag erbjöd V8. Det hade blivit sjuttiotal och det gällde att inte tappa marknadsandelar. Utvecklingen av efterföljaren TR7 tog fart och 1975 presenterades en markant kilformad sportbil med fast tak och linjer som blickade mot det rätvinkliga åttiotalet.

Instrumentpanelen bjöd ett ännu starkare intryck av linjalens påverkan. På TR7:ans karossidor lades ett svepande veck till. Dörrarna var betydligt kortare i underkant än upptill och överhängen fram och bak så stora att hjulen verkade inskjutna mot mitten. TR7 blev en bil de flesta behövde lite tid för att smälta.

Ola Johansson i Tidaholm hittade sin öppna TR7 genom en annons i Göteborgs-Posten 1998. Bilen hade importerats från USA men sedan blivit stående i tio år. En konstnär från Kalifornien hade under sin ägotid satt sin prägel bilen; en massiv påmålad grafik.

Hemskt, tyckte Ola Johansson, som ändå köpte bilen.

– Jag rev ner den och lackerade om allt. Det mekaniska behövde jag aldrig röra.

Efter denna lättare överhalning har inget mer än normalt underhåll krävts. Bilen används sommartid och både Ola och sonen Simon gillar den mjuka gången som TR7:an bjuder.

Mjuk fjädring var en eftergift från Triumph för att flirta in sig hos den pösiga amerikanska publiken. Det samma hade skett med Datsuns 240Z som förstorats upp till 280Z och blivit både längre och trögare.

Automatlåda var ett nödvändigt tillbehör på den amerikanska marknaden men motormässigt låg TR7 under, den lilla fyrcylindriga tvålitersmotorn var i stort sett samma inledningsvis tveksamt driftsäkra pjäs som i Saab 99. Men TR7 sålde så bra första året att hela produktion gick till USA.

Till Sverige importerades aldrig TR7, endast ett exemplar togs in av generalagenten men bedömdes inte hamna i rätt prisklass att attrahera den svenska publiken.

Körställningen i TR7 får klart godkänt och instrumenteringen är lättöverskådlig. Man sitter aningen lågt vilket påverkar sikten bakåt. TR7 bjuder inte alls samma asketiska körupplevelse som sina äldre syskon, här märks de amerikanska anspråken på komfort före sport. Den spiralfjädrade bakaxeln dög gott för highway-körning.

I september 1976 togs en femväxlad låda lånad från Rover upp på programmet men cabrioletversionen skulle dröja till maj 1979. Motorn som hela tiden ansetts för klen med endast 87 avgasrenade hästkrafter i USA-versionen gav 105 hk i Europa men det hade kommit GTI-bilar på marknaden med starkare motorer, dessutom med plats för fyra personer.

Triumph Stag som lagts ner i mitten på sjuttiotalet hade ju erbjudit köparna en kraftfull V8 och nästa steg Triumph tog var att stoppa ner koncernsyskonet Rovers 3,5-liters aluminium-V8 i en förstärkt TR7. Modellen döptes till TR8 och toppfarten ökade med 18 km/h till 195 km/h.

Far och son Johansson är dock nöjda med effekten i sin gula TR7 som de gör vägarna mellan Tidaholm och Borås osäkra med. Osäkra vägar med tanke på den uppmärksamhet den särskilt ovanliga solstrålande bilen väcker. Möjligen gnager en liten önskan inom pappa Ola när han avslöjar en mörk hemlighet han bär på.

– Jag har satt dit fyra avgasrör baktill. Det fanns bara på TR8, den med V8!?

Mer läsning

Annons