Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den moderna småbilen fyller ett halvt sekel

/
  • Austin 850 1959 och Rover Mini 40 1999 – samma bil men ändå skiljer nästan alla detaljer.
  • Hundkojan är större än man tror...
  • Allt gick ut på att utrymmesmaximera i urkojan. Överallt finns hyllor, fack och avläggningsytor.
  • 40 år senare var instrumenten fler, rutorna går att veva upp och ner, stolarna bättre stoppade och mattorna tjockare. Men så varr det också trängre.
  • Tvärställd motor på 848 kubik, monterad ovanpå växellådan för att ta så liten plats som möjligt.
  • På 1999 års Mini är det fortfarande samma grundmotor men den har vuxit till 1275 kubik och har bränsleinsprutning.
  • Hundkojan marknadsfördes som den stora bilsensationen.
  • Mini Moke var först tänkt som ett militärfordon men hjulen var för små och brittiska armén tackade nej. Istället blev den en populär semesterbil.
  • Mini Cooper och Cooper S var prestandaversionerna med upp till 70 hk.
  • Med Cooper S vann man flera viktiga segrar både i rally och på bana. Här körs Monte Carlo-rallyt, ett evenemang som togs hem av Hundkojor tre gånger under 1960-talet.

För 50 år sedan visade Alec Issigonis att en familjebil inte behövde vara längre än tre meter. Men lyssnade världen? Icke! Istället blev Hundkojan en modeaccessoar, ett tävlingsredskap, en ungdomsbil, en lyxprodukt, en trendmarkör. Och det är ju inte så illa det heller. Världens största småbil fyller 50!

Annons

I dag är det 50 år sedan Hundkojan presenterades för allmängheten i Sverige. Den första versionen visades den 1 oktober 1959 och först 41 år senare, den 4 oktober 2000, lades tillverkningen ner.

Vid en snabb anblick såg Hundkoja nummer 5?387?862, en röd Cooper Sport som var den allra sista att rulla av bandet i Longbridge, precis ut som de första.

I själva verket handlar det om bilvärldens morakniv som bytt skaft 13 gånger och blad 22. Ställ den första bredvid den sista

och försök hitta någon detalj som lämnats helt oförändrad – det kommer att ta en stund.

Vindrutan passar mellan alla årsmodeller men de första var inte laminerade. Framskärmarna är också utbytbara men har fått andra hål för blinkers. Stötfångarna ser likadana ut men ska gå lite längre runt hörnen på en -59:?a. Hundkojan har ständigt utvecklats och förbättrats men samtidigt varit sig väldigt lik.

Redan en månad före den officiella premiären i Sverige skickade generalagenten AB Hans Osterman ut servicemeddelande nummer A/127 om utökad leveranskontroll. Eftersom utvecklingen av BMC:s nya baby gått på rekordtid – bara lite över två år hade det tagit från projektstart till att de första bilarna rullade av tillverkningsbandet i april 1959 – var det oundvikligt att en sådan oprövad konstruktion skulle dras med en del barnsjukdomar.

Ett problem var att de första bilarna tog in vatten. Den vinter man testat sina prototyper inför den stundande produktionen hade varit ovanligt torr och därför upptäcktes inte i tid bekymret med fotbad vid regnväder. Läckaget gäckade teknikerna i flera månader innan man till slut kom underfund med att det var i den plåtskarv som förenade det främre golvet med torpedväggen som det kröp in vatten eftersom plåtarna låg omlott åt ”fel” håll. När man lagt golvplåten ovanpå torpedplåten försvann problemet.

Sverige var en av de första exportmarknaderna för Hundkojan och sitt smeknamn fick den redan före premiären den 1 oktober.

I Aftonbladet den 13 september 1959 fanns ett referat från ett långdistanslopp för standardbilar på Skarpnäckbanan dagen före. AB Hans Osterman hade ställt upp med fem fabriksfärska småbilar med tvärställd motor och gjort sensation när de dels gett betydligt motorstarkare konkurrenter en hård match, dels gått i mål med alla fem efter 12-timmars hårdkörning.

”Till utseendet en hundkoja på 4 hjul” skrev Aftonbladet och löste för alltid den svåra frågan om vad bilen som officiellt kunde heta Austin, Morris eller BMC skulle kallas. I England hette de Austin Seven och Morris Mini Minor eftersom BMC-koncernen fortfarande hade olika handlare för de olika märkena i nästan varje stad.

AB Hans Osterman drog nytta av framgångarna på Skarpnäck vid lanseringen av Hundkojan men konstruktören Alec Issigonis hade verkligen inte tänkt sig att detta skulle vara en bil för racerbanan.

Hundkojan var avsedd som ett billigt och rationellt utformat transportmedel för arbetarklassen. Att motorn satt på tvären med växellådan monterad undertill var inget uttryck för elitism, det var en fråga om logik. Ju mindre plats mekaniken tar, desto mer plats finns det för de åkande och deras tillhörigheter. Funkis på fyra mycket små hjul.

Nu togs inte Hundkojan särskilt väl emot av arbetarklassen, de fortsatte istället att köpa Austin A40 och Ford Popular. Riktiga bilar. Trots lysande recensioner i motorpressen såg det faktiskt ett tag ut som om Hundkojan skulle bli en grandios flopp.

När de första bilarna nått marknaden hösten 1959 började ryktet gå om den dåliga kvaliteten. Vevaxeln var bara tvålagrad och kunde slitas snabbt, växellådorna höll inte måttet, inte heller kopplingen. Fästen till avgassystemet sprack och så var det det här med vattenläckaget.

Detta tillsammans med den tänkta målgruppens misstänksamhet mot alla nymodigheter i konstruktionen kunde ha sänkt Hundkojan om det inte varit för en egenskap: Personligheten.

Hundkojan appellerade – och gör det fortfarande – till oss på så många olika plan. Den är uppkäftig, lättsam, gullig, tuff, smidig, rolig och mycket mycket mer. Ett råmaterial att förädla, en grundskiss att själv fylla i färgerna på. Både bildligt och bokstavligt.

Att uppleva en Hundkoja i någon form tillhör grundkursen för varje bilintresserad och att studera den ingenjörskonst som uppvisas här borde vara obligatorisk för alla bildesigners och konstruktörer.

Allt blev inte rätt från början och mer borde förbättrats under den långa produktionstiden men vi kan fortfarande lära mycket av Alec Issigonis och hans konstruktörsteam. Hundkojan är nog världens modernaste 50-åring!?

Mer läsning

Annons