Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dan har hjärtat under huven

/
  • – Tack Dan för att du är så bra att ha att göra med, säger Annette Stenberg, en av Dans många kvinnliga kunder.
  • - Jag har haft så bra pojkar genom åren, säger en stolt Dan Andersson (till höger). Sedan många år är Christer Flygerfeldt hans vapendragare, och nyligen har Cuong Le också fått anställning.
  • -Det är svårare för små verkstäder nu, det krävs så många specialverktyg som vi inte har råd att ha, säger Dan Andersson.
  • -Förr hade man en motorrenovering i veckan, nu är det sällan man öppnar en motor, säger Dan Andersson. Oljorna har blivit bättre.
  • En tydlig trend är att bilarna blivit mindre, konstaterar Dan Andersson.

Andras bilar har han mekat med i snart ett helt yrkesliv. De egna brukar det (nästan) hinna bli körförbud på.
– Men det får du inte skriva, skrattar Dan Andersson.

Annons

Till hans verkstad, i samma byggnad som OKQ8 i Ljusdal, kommer de som vill har sin bil omskött för en liten peng och med mycket hjärta.

Ganska vanligt bland damer, inte minst.

Genom en dörr längst bak i verkstaden och en trång korridor har vi tagit oss till fikarummet som Dan Andersson och hans kollegor delar med personalen på OKQ8 i Ljusdal.

Nedsjunken på en av de små stolarna och med plastmuggen med kaffet i ett stadigt grepp mellan oljiga mekanikerfingrar berättar Dan att han ägnat hela sitt yrkesliv åt bilar.

– 1963 fick jag mitt första jobb på GM-verkstan, som då låg mittemot Renströms foto.

– Usch ja, men nu låter det som om ni hållet på att avskriva mig.

– Ja, de har blivit mycket bättre. Och vägarna har också blivit mycket bättre, de gick hårt åt bilarna som de var förr.

– Och sen är det där med elektroniken. Vi är ju vana att gå med skruvmejsel och skiftnyckel, och det kommer man inte så långt med nu.

Nu sticker Cuong Le, en av Dans för tillfället två anställda, in huvudet:

– Jag får inte upp dörren, säger han och viftar med en bilnyckel.

– Nu får du tänka efter, lärde du dig nåt i skolan? Eller kanske privat, med koben..?

– Nää.

– Men försök en gång till så går det säkert, säger Dan med sin lugna stämma och tillägger:

– Det är ju det där med elektroniken.

– Det märks inte så mycket än. Men jag vill helst inte prata så mycket om dåliga tider, får då vet man att det verkligen blir det. Jag vill tro att det inte blir så jävla dåligt. Cuong var hos oss som praktikant och hjälpte oss och nu hjälper jag honom med en anställning. Lite positivt måste vi våga tänka.

– Sen kanske det är lättare för oss som inte är så många, och så håller vi på med äldre bilar.

– Roligt? Det är väl lättare att hålla på med dem man känner bäst, som Saab och Opel, men man lär sig nya lösningar från andra märken.

– Ja så mycket som man slår sig på fingrarna, och ändå håller man på, så visst. Annars hade man inte stått ut.

– Men det sliter på kroppen, det märks. Som när jag träffade en kollega på mataffären och vi använde varuvagnarna som rullatorer.

– Va? Ja, jag säger va hela tiden. Har fått en rejäl hörselnedsättning. Men på den tiden hade man inte fått jobb alls om man använt hörselskydd. Och sen har jag väl slarvat privat också.

– Jag brukar skryta med att jag har tysta bilar, med då tittar Christer, för han har hörseln kvar.

Men nog finns det en del som väger upp också, kan man konstatera när det kommer en dam in i fikarummet och ger Dan en stor kram:

– Varsågod, du ska få en blomma!

Hon heter Annette Stenberg, är från Ljusdal, bor i Vallsta, men åker fortfarande till Dan med sin bil. Och hon nickar när hon får frågan om det stämmer, det vi hört, att Dans verkstad är populär bland damerna.

– Jo, det kan jag nog skriva under på. Han är bra att ha göra med.

Dan själv då, håller han med?

– Nja. Men det kanske är så att jag är mer för småfolket. Jag ger dem tid och förklarar. Jag har kanske mycket hjärta och ser inte bara till pengen.

– Men hur ska Ingrid ta det här?

– Det är kanske den här miljön. Vi har inte marmorhall och kundmottagning. Här är oordning och skitigt och då får vi väl bjuda på någonting annat.

Sen blir han nästan rörd, när han konstaterar att han haft en jävla tur.

– Jag har haft så bra killar här genom åren. Först Magnus och nu Christer, jag byter inte med nån.

– Och så kunderna. Jag har väldigt fina kunder, präktiga människor. Genom alla år har jag bara blivit blåst på 5 000, i en konkurs. Jag känner kollegor som har 100 000 på "blåst-kontot".

– Jag kom tidigt på att jag inte kan bli miljonär. Huvudsaken är att jag får ha ett hyggligt arbete och får skruva.

 

Mer läsning

Annons