Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Möt främlingsfientlighet i skolan med raka rör

/

God morgon Ljusdal! Om verkligheten och kartan inte överensstämmer så är det kartan som gäller. Så lyder en gammal devis som, förmodligen felaktigt, stämplats i pannan på forntidens militärer.

Annons

Att påstå något liknande om det uppkomna avstängningsfallet av en elev på Stenhamreskolan är förmodligen en aning överdrivet. Men om man lägger ihop snacket på byn, kommentarer, vidtagna åtgärder samt hur händelsen hanteras utåt så finns anledning att fundera på om det ändå inte är så att kartan och verkligheten inte helt synkar.

Om det nu är så att det börjar finnas tendenser på en skola i vår kommun som vi hittills mest läst om i kransområdena kring Stockholm, Göteborg och Malmö finns det all anledning i världen att låta det problemet komma ut i ljuset.

Det finns ingen som helst orsak att släta över eller försköna, det tjänar ingen på. Det kan heller inte vara speciellt oväntat för vare sig skolledning, skolpolitiker, lärare, elever och föräldrar om det nu skulle vara så att det finns främlingsfientliga tendenser och/eller rent av rasistiska sådana på en högstadieskola i en liten kommun som har en, procentuellt, ganska stor andel icke svenskfödda medborgare varav en del naturligtvis går på högstadiet.

Tvärtom ganska väntat. Varför skulle vår kommun skilja sig från de flesta andra kommuner i landet? Utåt sett har många av oss medborgare bilden av att Ljusdals kommun är en snäll och tämligen odramatisk kommun att komma till som ny svensk.

Vi varken ser, hör eller läser speciellt mycket om problem som är kopplade till våra nya svenskar. Vi till och med skryter lite om hur odramatiskt vi integrerar nya svenskar i vårt lilla samhälle när andra vill lyssna, framför allt om de kommer från ställen i Sverige där integrationsproblemet mer eller mindre står överst på mångas agendor.

Om det nu skulle vara så att vi har de här obehagliga tendenserna på en högstadieskola i Ljusdal torde den bästa medicinen vara total öppenhet både inför problemen i sig och i dialogen inåt och utåt. Snacket på byn är inte lika diplomatiskt/överslätande som det beskrivs i lokala medier. Snacket är obehagligare.

Därmed inte sagt att snacket på byn är hundra procent verklighet och den bild skolledningen ger skulle vara kartan, som inte synkar. Förmodligen ligger sanningen någonstans mitt emellan.

Och? Vad är själva grejen med ledaren så här långt? Jo, kör med raka rör, åt alla håll! Dialogen till elever, lärare, politiker, media och allmänhet ska vara rak.

Är det mobbingproblem med klara främlingsfientliga eller rasistiska inslag ska man diskutera det, inte något annat och övergripande. Just den här enskilda händelsen bör hanteras som den händelse den är/varit. Att det sedan ska pågå en process för att långsiktigt undvika liknande tråkigheter är en självklarhet men egentligen en annan fråga.

För stunden känns det viktigare att alla inblandade, ungdomar (både offer och mobbare), får den uppmärksamhet de bör ha för att kunna gå vidare i livet än att man är en del av ett, i och för sig positivt, men långsamt lika-värde-inte-mobba-projekt.

Hantera frågan i ett kort och ett långt perspektiv. I det korta perspektivet finns riktiga händelser och riktiga människor inblandade, fokus på det. Det långa perspektivet är en, även om det låter kliniskt, ett abstrakt projekt där det för stunden inte finns något kött och blod som behöver hjälp att gå vidare.

Mer läsning

Annons