Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mord utan synligt vapen

Det perfekta mordet begicks i tisdagskväll på Slottegymnasiet: ett djävulskt triangeldrama mellan en man, hans hustru och hustruns före detta. Mats Fierras har sett Riksteaterns uppsättning av Strindbergs Fordringsägare i Ljusdal.

Annons

När Strindberg var klar med Fröken Julie, gav han sig i kast med Fordringsägare, som han kallade en tragikomedi (den svåraste genren av alla). Den tog honom fjorton dagar att skriva och var tänkt som ett kammarspel på en liten scen för en elit av bildade.

Pjäsen är, som så ofta hos Strindberg, en nätt liten interiör ur ett äktenskapshelvete. Här får de förhatliga blåstrumporna sig en rejäl känga och framför allt då Victoria Benedictsson, som i dramat går under namnet Tekla. Många trodde att det var Strindbergs hustru Siri von Essen som fått stå modell för rollkaraktären, men det förnekade han bestämt.

Victoria Benedictsson hade i likhet med pjäsens Tekla kallat sin före detta man för idiot i en av sina romaner, och det enda fel maken begick var att älska henne troget och förlåta henne - trots att hon tagit heder och ära av honom.

Teklas make, målaren Adolf, har också mycket upphöjda föreställningar om sin fru, men när hans forne vän Gustav, nietzscheansk übermensch samt Teklas före detta man (vilket Adolf är helt okunnig om) kommer på oväntat besök, sätter denne igång att dissekera Teklas själ och reducerar henne till det enda han anser henne verkligen vara, ett polygamt, lystet kvinnodjur, en vampyr som suger ut männens själar för att sedan betrakta dem som obehagliga fordringsägare. Som kronan på verket avtalar Gustav ett möte med henne, varefter den sjuklige Adolf som lyssnat bakom en dörr faller ihop och dör.

En samtida recensent såg pjäsen som en rekommendation till giftaslystna herrar att fria till en änka i stället, betydligt hälsosammare.

Det finns mycket i den här pjäsen som är tidsbundet: nietzscheanismen, den freudska djupanalysen, den framväxande kvinnorörelsen med mera, sådant som var på tapeten i slutet av 1800-talet. Hur reagerar en nutida publik på det?

Sömnigt, noterar jag när jag vänder mig om i bänken. Men det är inte pjäsens fel, även om den inledande delen kan vara svår att få fason på. De båda manliga skådespelarna räcker inte till för att fylla ut rollerna, som ju är tänkta för äldre, mer livserfarna män. I stället jobbar man häcken av sig med ett överdrivet kroppsspråk. Upp flyga orden, tanken stilla står, skrev Shakespeare. Jag fick en känsla av att sitta och titta på en elevuppsättning på scenskolan. Linus Fellbom har regisserat, och det är hans ansvar att välja rätt skådespelare för rollerna – en klar miss, alltså. På slutet ropar Tekla att Adolf är död, men Adolf halvsitter och ser i högsta grad levande ut. Vad menar Linus med det, tro?

Jennie Silfverhjelm, som Tekla, har visserligen inte heller åldern inne men fyller ändå ut rollen – en mycket begåvad skådis som jag gärna vill se mer av. En ny Margareta Krook, kanske? Och hon fyller inte bara ut rollen, hon fyller ut scenen, också. Det är inte alla som klarar av det.

Jag skulle gärna se den här pjäsen som TV-teater, eller TV-film, i ett sekelskiftets Mölle-by-the-Sea. Den är som gjord för intimt spel med påträngande närbilder. Men då måste rollbesättningen vara rätt.

Mats Fierras