Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Missnöjet närmar sig orkanstyrka

Ilskan mot att näringslivets höjdare snor åt sig bonuspengar växer. Med all rätt. Först ska direktörerna ha en väl tilltagen lön i mångmiljonklassen. Sedan ska de också kunna ta ut tiotals miljoner i så kallade bonuspengar och pensioner.

Annons

Samtidigt tvingas de som arbetat ihop företagens vinster vända på slantarna. Vanliga löntagare måste slita ett helt arbetsliv utan att få ihop den inkomst som näringslivets toppar kammar hem på något år.

Det är bra att den folkliga ilskan växer. Därmed tvingas Wallenbergarna, andra kapitalägare och staten att slå till bromsarna. När kunderna vänder ett företag ryggen då inser även näringsminister Maud Olofsson och de andra rigida bonusförespråkarna att loppet är kört.

Mot den bakgrunden är det inte förvånande att indignationen mot LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin närmar sig orkanstyrka. AMF-pension som förvaltar LO-medlemmarnas avtalspensioner har varit minst sagt frikostig då det gäller den förre direktörens pensionsavtal.

Nu skall beslutgången bakom det märkliga pensionsavtalet utredas. Wanja Lundby Wedin och Svenska Näringslivs direktör Urban Bäckström säger att de inte fått en korrekt information då AMF:s styrelse tog ställning. Det är bra om alla papper kommer på bordet. Har styrelsen förts bakom ljuset är detta självfallet allvarlig.

För fackföreningsrörelsen borde det inträffade leda till en radikal omprövning. Gång efter gång har det avslöjats hur illa det går när de ledande förtroendevalda sätts in i företagsstyrelser.

För det första är det långt ifrån alla dugliga fackliga företrädare som är duktiga på att sitta i styrelsen för ett kommersiellt företag.

För det andra förlorar facket som ägare kontroll över hur styrelseledamöterna sköter sitt uppdrag . En förbundsordförande som nu kritiserar Wanja Lundby Wedin kräver i klartext att hon ska avgå som LO-ordförande.

Därför väljer alla att uttala sitt förtroende.

Om fackföreningsrörelsen i stället hade satt in en tjänsteman i AMF-styrelsen hade det inte varit några problem att utkräva ansvar. Låt de förtroendevalda vara ägarrepresentanter som utser tjänstemän för den operativa rollen. Då blir ansvarsfördelningen tydlig.

Själv upplevde jag på nära håll hur illa det gick när dåvarande vice ordföranden i LO Bertil Jonsson tillsammans med partisekreteraren Bo Thoresson ledde arbetet i A-pressens styrelse.

Under en högkonjunktur förbrukades hela A-pressens kapital. Det generationer av fackföreningsmedlemmar och socialdemokrater byggt upp skingrades genom att ägarnas representanter inte hade förmåga att sätta stopp då en inkompetent verkställande ledning misskötte verksamhet.

Nu undersöker oberoende revisorer turerna bakom AMF-direktörens pensionsavtal. Oberoende av hur granskningen utfaller inser säkert Wanja Lundby Wedin att hon aldrig kan återvinna hela det förtroendekapital som nu gått förlorat.

Jag hoppas att fackföreningsrörelsen lär av historien. Genom att stå utanför bolagsstyrelserna får de förtroendevalda fria händer att sätta medlemmarnas intresse i förgrunden.