Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minns sitt eget OS

Staffan Tällberg vet hur det känns att representera Sverige i OS.

Annons

Vi slår oss ned i soffan hemma hos Staffan Tällberg i Bollnäs. De första hopparna har precis kastat sig ut i OS-backen i herrarnas final i lilla backen.

– Man känner och förstår pressen de har på sig, det är inte en vanlig tävling. Det är ju allas dröm att få vara med på ett OS.

Och Staffan Tällberg borde veta. 1988 satt han själv på den där bommen i hoppbacken och väntade på att få göra sitt allra första OS-hopp i Calgary.

– Jag var bara 17 år då. Om det hade varit något år senare, så kanske jag hade kunnat hoppa ännu bättre, säger han om sina två åttondeplatser.

Träningshoppen strax före tävlingarna hade visat mer. Flera av dem var medaljhopp, de hade gett Staffan Tällberg en åtråvärd OS-medalj.

– Det är två hopp som du ska göra allt riktigt på. Minsta lilla misstag och du är borta. Om jag hade varit mer rutinerad kanske jag hade behärskat hela tävlingssituationen bättre och varit mer förberedd på pressen som blev.

Han säger att det är medaljerna som räknas, att ingen kommer ihåg en fyra i ett mästerskap.

Men en åttondeplats är ändå riktigt bra. Det går liksom inte att komma ifrån.

Staffan Tällberg deltog i tre OS, även i Albertville 1992 och i Lillehammer 1994.

– Det är häftigt att vara med på ett OS, det är ett arrangemang utan dess like. Det var roligt att träffa så mycket annat folk och att alla grenar bodde på samma ställe, till exempel i Lillehammer. Man kunde gå och äta frukost med bland andra Peter Forsberg.

I Calgary hade backhopparna oturen – eller turen – att många träningspass blåste bort. Det gjorde att Staffan Tällberg fick se Sveriges alla hockeymatcher på plats.

1996 lade han av – och sedan dess har han inte gjort ett enda hopp.

– Ibland känner man att man kanske skulle ha fortsatt. Men om jag hade hoppat i dag hade det inte blivit något bra och då får det hellre vara.

Saknar du backhoppningen?

– Inte hoppningen i sig, men allt runtomkring. Jag fick bra kontakt med de andra som tävlade, det var i stort sett samma folk som åkte runt hela tiden. Det blev en fin sammanhållning.

Tittar du mycket på backhoppning på tv?

– Inte så mycket. Jag har inte heller Eurosport som är bäst på backhoppning. Men tyskveckan följer jag, speciellt nyårshoppningen i Garmisch-Partenkirchen.

Det var också där som Staffan Tällberg hade sin allra största framgång. På nyårsdagen 1988 klev han upp på pallen – som tvåa. Det har ingen svensk lyckats med tidigare i den klassiska hoppningen – och inte senare heller.

I mitten av januari berättade han om sina OS-upplevelser och om backhoppning i allmänhet, i ett OS-magasin för TV10.

Han skulle egentligen ha haft en sidekick i Janne Boklöv.

– Men det var flygstrejk så Boklöv kunde inte lämna Bryssel där han bor. Jag fick vara själv, men det var kul och en upplevelse som man aldrig har varit med om tidigare, säger Staffan Tällberg.

I juni 2012 var han en av alla "gamla" olympier som träffades i Stockholm. Alla svenska olympier som deltagit sedan vinter-OS startade 1924 marscherade vid Stockholms stadion.

– Det var riktigt roligt. Och en del var riktigt gamla och kunde knappt gå själv, säger han och ler.