Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord, Sten Grappengiesser, Arbrå: "Det blir tomt utan hans samtal"

Stens mor berättade för mig på sin västerbottensdialekt litet från livet på sommarstugan vid en fjärd norr om Umeå. Mycket är glömt, men detta sitter: "Då tänkt ja, att int skall ja stå å se på att son min dräper sig. Ja gick in å satte på kaffe."

Läkarsonen Sten Grapengiesser från Arbrå började på gymnasiet i Bollnäs 1958 och då började vår vänskap som tog slut i och med hans bortgång mindre än en vecka efter ett sista möte på Huddinge sjukhus.

Sten avgjorde mitt yrkesval: `Bli inte läkare som min farfar, far och broder. Du ser hur de har det! Bli fysiker. Så blev det för oss båda. Sten läste i Stockholm och jag i Lund.

Under kommande år var kontakten sporadisk, men i slutet på våra yrkesliv togs den upp. Skype och e-post underlättade. Nu berättade Sten om sitt arbete med strålskydd. Inte bara kontrollerade han svenska sjukhus och radarinstallationer, utan också besökte han Murmansk och Tjernobyl.

Våra samtal återvände som oftast till hembygden.

Sten berättade om en dröm han ständigt haft; den omgjordes till verklighet. Den på travbanan hyrda kanadensaren sattes på vattnet med mat och tält i Nianfors. Tillsammans styrde vi färden västerut på blanka vatten i den godaste sommarvärme och nådde bron i Iste.

När vi stilla gled fram på en av dessa vackra sjöar, så pekade Sten söderut, varpå han berätta om sjukbesök där med sin far i en liten stuga borta i skogen. Där bodde då en av Sveriges sista spetälskedrabbade.

En annan av turerna förde oss till ett ålderdomshem på Lidingö och där vår klassföreståndare Gillis Fernhamre bodde. Naturligtvis mindes Gillis hur han måste ge Sten betyget BC på studentstilen i svenska!

Sten hade schabblat och bara lämnat in första och sista sida och resten av det renskrivna tog han hem till Arbrå. Där rök ett A! Men lusten att skriva väl behöll Sten; därom vittna hans e-poster.

Stens mor satte på kaffet i stället för att speja ut över fjärden mot en holme. Där stod tonårige Sten med vattnet upp till bröstet och kämpade för att förhindra att kulingen skulle kasta hans omkullseglade båt mot strandstenarna.

Hans intensiva seglingsintresse gick nog aldrig över. Han var duktig seglare, och intresset så starkt, att han ensam förde båten från Umeå till Stockholm. Efter att där ha förtöjt, så kunde fysikstudierna börja.

Det blir tomt att ej längre höra hans argumentation, antingen på Skype eller i form av välformade e-brev, rörande de mest skilda ämnen.

Mina tankar går till sönerna Dan och Mats och deras familjer.

Christer Gustafsson, Drammen