Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Rakel Lundgren, Bollnäs

Det kändes så sorgligt och så ofattbart, att nås av beskedet att Rakel nu i denna svåra tid lämnat oss, en månad före sin 86-årsdag.

Hon berättade för mig direkt efter sin höftledsoperation nu i vår, hur lycklig hon var, hur bra hon mådde och att hon nu kunde stödja sig på sitt ben. Inte anade då någon av oss, att hon några veckor senare efter infektion i operationssåret skulle behöva tas in på sjukhus igen, där hon sedermera drabbades av covid-19.

Rakels och mina vägar korsades redan på 1980-talet i Folkpartiets kvinnoförbund. Vi kom båda att sitta i riksförbundets styrelse. Jag minns från den tiden, hur hon kom till riksdagshuset med två stora resväskor fyllda med kläder, det senaste i modeväg, från boutiquen hon drev i Bollnäs. Hon tyckte, att vi i styrelsen borde fräscha upp oss inte bara prata allvarsamt i politiska frågor. Hennes kläder ledde till mycket fniss och förtjusning. Men jag minns också hennes stora sociala patos, hennes kamp för de sköra och de svaga, något som hon säkert hade med sig från sin tid som sjuksköterska. Rakel var modig, men inte alltid bekväm. Hon stod alltid upp för det hon trodde och kämpade för. Inte anade jag då att, vi många år senare skulle mötas i ett helt annat sammanhang. Inte anade jag då, att vi hade en gemensam historia.

Jag minns dock åren däremellan hur jag såg Rakels namn i media vid flera tillfällen. Då handlade det om hennes engagemang som förbundsordförande i Schizofreniförbundet.

Jag minns också de stora affischerna bland annat nere i tunnelbanan, men också på annonspelarna i stan. Affischer som berättade om sjukdomen schizofreni och vad den innebar för den som drabbades.

När jag vintern 2016 blev uppringd av Rakel och tillfrågad, om jag kunde tänka mig att ställa upp som förbundsordförande för Schizofreniförbundet, kunde jag bara inte säga nej. Att få frågan från någon jag kände så stor respekt och beundran för kändes oerhört hedrande.

Rakel har, som säkert många med mig insett, betytt så mycket för hela förbundets struktur och uppbyggnad. Hennes arbete och insatser i Miltonutredningen har gjort avtryck. Hon tillhör dem, som visat på vägar, som kan göra livet bättre för de människor som drabbas av sjukdomen schizofreni, men också för dessa människors anhöriga/närstående.

Rakel lämnar ett stort tomrum efter sig. Men minnet av henne och hennes kamp lever vidare.

Margaretha Herthelius

Förbundsordförande i Schizofreniförbundet