Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord Lilly Hedman, Edsbyn: Att fira minnet av en älskad

Min farmor Lilly är, eller rättare sagt var, min bästa vän. Sen i fredags förra veckan är hon i himlen med farfar, pappa, syrran Svea, brorsan Sven, sin mor och far Alma och Olle och alla de andra som gått före oss. 98 år hann hon fylla.

Annons

Sen jag var liten har min farmor och jag varit bästisar. Det började nog när jag var runt tre år och tog henne i handen och ledde henne runt. Hon hade ju lapp för ögat efter starroperationen så såklart skulle jag hjälpa till. När de där pojkarna ropade ”gamla tanten” efter henne utanför fritids några år senare skällde jag ut dem efter noter. Ingen kallar min farmor för gammal tant.

Vi brukade gå till hembygdsgården i Edsbyn och sitta på brokvisten och äta NonStop ur ett litet plaströr som farmor hade med sig. Det blev en alldeles lagom mängd godis för en måndag eller tisdag eller vad det nu kunde vara. Mina eftermiddagar brukade spenderas hos farmor och farfar; från dagis upp till tonåren var deras stora lägenhet uppe på Posthuset min borg och tillflykt; min och brorsans plats att bygga kojor i kök och vardagsrum, att laga trollsoppor som stackars farfar fick provsmaka, att spela Bingolotto på lördagar och hänga före Persmässan.

Under Persmässan satt farfar och sålde entrébiljetter i luckan och farmor serverade kålsoppa och Ovanåkersbröd med ko-ost. Hårdbulla helt enkelt.

Apropå hårdbulla, min och farmors uppväxt har sett helt olika ut trots att vi är bästisar. Hon gick i skolan cirka 1928-1934 medan jag började första klass 1990. Däremellan hann det hända mycket. Medan farmor fick äta medhavd hårdbulla varje dag i skolan till lunch fick jag äta lagad, varm mat på Lillboskolan. Medan jag fick åka bil den korta sträckan till skolan när vintern ven som värst fick farmor gå de tre-fyra kilometrarna till Ovanåkersskola när hon började trean. Det var inget pjosk. Var man sen hem, om man till exempel stannat och lekt eller plockat löv- och stenskatter som farmor ofta gjorde, då fick man smaka på riset. Det hände inte ofta, mor Anna var god, men väl en gång för att farmor skulle minnas detta.

När jag flyttade till Afrika, Sydsudan närmare bestämt, hade jag min första och enda blogg. Varje vecka brukade mamma skriva ut inläggen och ge farmor att läsa. Det var hennes högtidsstund och hon sparade ”breven” i en särskild hög som jag sen fick tillbaka.

Farmor var nyfiken på livet och gillade att träffa nya människor. Hon var inte typen som minglade runt, men ringde det på dörren så fanns det alltid fika och kaffe att bjuda på. Gärna även mat, hemlagad mat som bör tas om minst en, helst två gånger. Hur skulle hon annars veta att det smakade bra om man inte backade?

Det bodde nog något av en afrikan både i farmor och i mig (ja, nu bor det bokstavligen en afrikan i mig; en halv svensk-halv etiopier rättare sagt). Hur kom det annars sig att jag kunde flytta över halva jordklotet och känna mig så hemma, och att det var farmors öppenhet och vänlighet som hela tiden gjorde sig påmind under min första tid där?

Apropå den lilla krabaten inne i mig, farmor sa nyligen - dagen före den stora stroken - att hon såg så mycket fram att träffa denne och att hon föreställde sig hur bebisen skulle se ut. När nu stroken slog till med sån väldig kraft, som en blixt från klar himmel, valde vi att ta reda på om det var en Lilly-Elisabeth eller en Karl-Henry som gömmer sig där inne. Det senare skulle det visa sig, och trots farmors trötthet sken hennes blick upp vid dessa nyheter.

Farmor, du kommer inte få se det lilla miraklet i detta jordeliv, men jag är ju övertygad om att vi kommer ses igen. Tills dess gissar jag att du kommer baka många bullar och kanske ställa till med ett och annat kalas. Du har ju till och med provat på att fira Halloween ett år - då du var Lady Gaga, mormor Pippi Långstrump och farfar en trollkarl. Jag rekommenderar dock att detta får förbli en engångshändelse; när vi besökte Karin i Ämnebo efter att mörkret fallit blev hon ju trots allt lite skraj först.

Tack farmor för allt du betytt för mig och så många med mig; min bästa vän i vått och torrt. Den tryggaste famnen i barndomens dar, och den klokaste rösten genom livets resa. Jag kommer sakna dig, men efter dina 98 år på jorden vägrar jag att sörja; gråta kommer jag nog göra många gånger, men ditt minne förtjänar att firas om och om igen. Vore det inte för dig visste jag inte hur man bakar rosa hårdbröd, hur man tar hand om pelargoner eller hur man visar oändlig kärlek och omsorg. Allt detta gav du exempel på igen och igen, och jag lovar att ge lilla Karl-Henry och alla andra runt omkring mitt bästa för att försöka vara lika utgivande som du var.

Tills vi ses igen

Din Jessica