Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord Jan Persson, Järvsö: Han var en cowboy!

För ett år sen avled Jan Persson från Järvsö. Här skriver Åke Hedman från Los ett minnesord om en vänskap som utvecklades mellan dem sent i livet.

Det är ett år sedan han försvann. Janne. Jag kände honom som Janne. Från Järvsö. Visste såklart att det fanns ett "Persson". Ett efternamn. Men alla andra verkar ha känt honom som "Backa-Jan". Det var Björn Lundén, han från Näsviken, fast Colombia då, som först upplyste mig om det. Han berättade också om hur han drog ut tjurarna i hornen ut ur lastbilen. Orädd och med ett mod som skulle göra varje annan cowboy grön av avund.

Men en cowboy var han ju. Lite bedagad kanske. Som jag. Som alla i vår ålder. Tjurarna var sålda. Orken, gången och talet inte detsamma, som det var före stroken, den som förändrade allt.

Han dök upp här på kullen ett år några veckor före jul. Vi hade tydligen träffats. Jag mindes inte det. Men så är det ju med alla de där hastiga mötena man har. Men nu hade han varit i Fågelsjö. Träffat en gammal arbetskamrat. Överlämnat en fin pava whisky. Nu ville han lämna en till mig också. Jag bjöd in honom. Den okände mannen som ville ge mig en flaska whisky av ett av de fina märkena. Jag hade ingen aning om varför. Inte den ringaste. Men han berättade att han läste min blogg. Att han hade stor glädje av den.

Efter den gången blev det många besök. Han tittade in i bland. Varje gång när man minst anade det ringde han på. Alltid med en flaska, ett gäng semlor eller fem påsar Vicks Blå. Alla mina favoriter. Allt jag kunde bistå med var kaffe och en stunds prat och ord i en blogg.

Han var en jävel på att dricka kaffe. När jag druckit en halv kopp hade han hällt i sig tre. Ingen mening med att vänta på att det svalnade. En gammal programmerare blir imponerad av dylikt.

Snart kunde jag konstatera att han var den snällaste människa jag mött i mitt liv. En som gav utan att förvänta sig något endaste dugg i gengäld. Många blev de blogginlägg där jag skrev och såg honom sitta och läsa dem med ditt stilla hummande och lätt småskrockande skratt. "Jo jo".

Koltrasten. Den första var ovanligt tidig i år. Sjöng nya sånger, men lika himmelskt var de som alltid. Jag tänkte, att nu är Backa-Jan här igen. Och kanske var det så.

Åke Hedman, Los