Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord, Björn Bäck: En orolig själ har kommit till ro

Redan som barn var Björn Bäck äventyrlig, och militärtjänsten bestämde hans bana: Ut i världen. Det blev arbete till havs på både bostadsplattformar i Nordjön, kryssningsfartyg och FN-tjänst i flera länder i Afrika.

Annons

Min bror Björn var sedan barnsben en orolig själ. Det påstås att när mammor klagade över sina bråkiga ungar fick de rådet att gå hem till Hanna Bäck på Framnäsvägen. När de sett Björn i aktion gick de hem och prisade sig lyckliga över att ha så snälla barn. Det kan vara en skröna. Björn trodde inte på den. ”Jag var ju aldrig hemma”, sa han. Det var väl också en överdrift, men han höll helst till ute i älven med sitt metspö. Favoritstället var Haret. De kallades så de stenkistor som sträckte sig från hällarna på Renssidan nedåt Renbron. För att ta sig dit måste man ha båt och vi hade en gammal gisten eka i Hagen, som tog oss över. Ibland vid högvatten var det ett vågspel, för nedströms väntade Kvarnfallet. Men klarade man den sista strömfåran väntade harr och öring i mängder. Så fort Björn kom hem från skolan drog han iväg. När han hade konfirmerat sig hade han inte tid att byta om från konfirmationskostymen, påstås det. Men det kanske också är en skröna.

När han efter visst besvär avlagt realexamen vid Bollnäs högre allmänna läroverk drog han strax iväg till Stockholm. Äldsta brodern Anund och vår kusin Marianne hade redan slagit sig ner där och kunde introducera honom till storstadslivet. Anund hade gjort lumpen vid signaltrupperna och det tyckte Björn lät trevligt. Han hade också hört att de vid mönstringen frågade om man spelade något instrument. Det ansågs vara en fördel om man skulle bli telegrafist. Så han skaffade en klarinett och kunde vid mönstringen sanningsenligt informera om att han hade musikaliska intressen. Han kom till signaltrupperna. Och han kom till FRA, Försvarets radioanstalt. Dit gick endast de bästa telegrafisterna.

Militärtjänsten kom att bestämma hans vidare bana. Han arbetade som telegrafist hela sitt yrkesverksamma liv. Och det förde honom ut i världen. Han arbetade på fartyg som seglade över de sju haven och på bostadsplattformar i Nordsjön.

När FN under Kongokrisen i början av 1960-talet behövde telegrafister anmälde han sig och anställdes där. Det blev en dramatisk tid. Han satt i flygledartornet som checkade ut Hammarskjölds plan mot Ndola. I det planet fanns även Evald Persson från Alfta, som fått följa med för att fortare komma hem. Ett år senare blev Björns eget plan under ett spaningsuppdrag nedskjutet av regeringssidans soldater, dvs dem som FN stödde mot utbrytarrepubliken Katanga. Planet siktades störtat och utbrunnet av spaningsplan som sänts ut för att söka dem. Man utgick från att alla omkommit. I de svenska tidningarna stod i krigsrubriker ”De gav sitt liv för Kongo”. Men alla hade inte dött. En svensk dog direkt i planet, en annan vid transporten genom djungeln. Björn hade klarat sig. Men han var allvarligt skadad. Ett skott hade gått igenom vänster handled och kapat tre senor. När han kom under vård ville de indiska läkarna amputera handen. Men en norsk läkare ingrep och han flögs till Kaminabasen, där man i en vecka plockade grus ur såret. Sedan flögs han hem till Stockholm, där man lyckades dra ned en av senorna och fästa tre fingrar på den.

Han återvände till Kongo men ådrog sig då bilharzia eller snäckfeber som orsakas av en otrevlig inälvsmask, som man på den tiden bara fick bukt med genom att ge patienten giftsprutor. Han klarade kuren men inte utan biverkningar. En tredje tur till Afrika i FN-tjänst förde honom till Uganda. Där var värre än i Kongo, påstod han.

En lugnare och behagligare tid blev hans tre år på kryssningsfartyget Lindblad Explorer, som skjutsade rika amerikaner till Antarktis och mängder av andra sevärda platser. När han på äldre dagar satt på hemmet var hans käraste foto, det som han en julafton tog på en liten flicka på ön Tristan da Cunha i Sydatlanten. Bakom henne ute på redden ligger kryssningsfartyget.

Björn slog sig ned i Nyköping, gifte sig med Maud Andersson och fick en dotter, Ann-Charlotte, och med tiden även ett barnbarn, Herman. Han skilde sig från Maud 1984 och hittade efter en tid en ny kärlek vid en klassträff i Bollnäs, Astrid Andersen (född Sahlin). De köpte tillsammans ett hus i Stocka. Astrid avled i cancer 2006. Björn flyttade då tillbaka till Bollnäs. Han kunde de första åren åter ge sig ut i Bollnäsströmmarna med sitt spö. Han skrev och redigerade sina dikter och självbiografiska texter och han målade. Omkring 2011 drabbades han av demens och tillbringade sina sista år på Hamrelund, Karlslund och Ängslunda. Jag var hans gode man de sista sju åren.

I den minnesbok baserad på tidningslägg från Ljusnan, som utgavs 1992, när Bollnäs fyllde femtio år som stad, står det att Björn omkom vid den där nedskjutningen 1962. Författaren missade väl läggen om räddningen. Han var med i nästan sextio år till.

Björns mindre äventyrlige lillebror Mats Bäck