Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord, Barbro Bergling: "En ovärderlig inspiratör!"

Musikdirektören och fil dr Barbro Bergling, Uppsala, har avlidit i en ålder av 84 år. Hon sörjs närmast av maken Kurt, liksom av släkt och nära vänner. Barbro var en enastående personlighet, som förenade skarpt intellekt med ett varmt hjärta och klar blick för medmänniskan.

Trots livslång ohälsa bevarade hon in i det sista sin ljusa kristna livssyn från söndagsskolan hemma i Tallåsen, Hälsingland. Det var också där, i hemmet i Tallåsen, som hennes stora musikbegåvning tidigt gav sig till känna.

Med pappa Helmer Nordström på fiol och mamma Anna vid pianot bildade de en familjeorkester med lilla Barbro som änglalik sångsolist. Alla tre hade dessutom absolut gehör och under hela 1940-talet framträdde de som musikaliska glädjespridare runt om i Ljusdalsbygden. Men trion upphörde tvärt när fadern avled då Barbro bara var 14 år gammal. Ett hårt slag och ett första möte med livets hårda sidor.

På lyckliga vägar kom hon dock som ung studentska att möta den blivande prästen och senare teologiprofessorn Kurt Bergling. De gifte sig 1961. Barbro blev musikdirektör vid Musikhögskolan i Stockholm, formad av legendarer som Alf Linder och Stig Ribbing.

Som Ersta kyrkas första heltidsanställda organist grundade hon den ryktbara Erstakören på 1960-talet. En misslyckad ryggoperation kom att förlama henne från midjan och ledde till flera års rehabilitering. Men Barbro varvade oförväget träningen med att ge dagliga konserter i sjukhuskorridoren, på ett specialanpassat piano.

1983 hade hon återvunnit tillräcklig rörlighet för att tillträda som organist och barnkörledare i Vallentuna församling. Med stor känsla för barns musikalitet lockade hon mängder av flickor och pojkar till sina körer. Senare kom hon att bedriva forskarstudier i psykologi vid Stockholms universitet och disputerade 1999 på en avhandling om Jean Piaget.

Hälsoproblemen fortsatte att följa Barbro på ett sätt som kunde fått vem som helst att ge upp. Självömkan var dock inget som låg för henne. En sund realism, ett kärleksfullt äktenskap och den förtröstansfulla tron bar Barbro genom hela livet. För oss som fått den stora förmånen att möta henne längs livsvägen har hon varit till ovärderlig inspiration och välsignelse!

Eva Cronsioe, komminister em, Vallentuna församling