Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Min hybris går bananas: ”Jag tror att jag är Håkan Hellströms enda riktiga fan”

Under högstadieåren var vi de enda på hela skolan som lyssnade på Håkan Hellström. Vi har därför, helt oberoende av varandra, klamrat oss fast vid en övertygelse om att vara det enda Håkanfanet i hela världen.

Vi sitter på en parkbänk mitt i en folkhögskoleidyll. Tygpåsar med politiska budskap, lila hårslingor och Docs passerar i periferin. Jag är nitton år och sådär självsäkert fri av en enkel anledning: Jag har flyttat hemifrån.

Läs också: Krönika: Långfredag är att gå på dejt med en man som bara pratar om sig själv

Jag känner inte alls tjejen bredvid mig, men vi delar på en cigg och snackar om Håkan Hellström. För utomstående öron kan samtalet tyckas engagerat och fyllt av en ömsesidig eufori. Så är inte fallet. Mellan meningarna pågår ett krig.

– Jag var nio år, blev hänsynslöst dumpad och såhär i efterhand brukar jag säga att det var där och då som jag liksom handlöst föll för Håkan Hellström. Jag minns fortfarande hur jag fann tröst i hans debutalbum och grät mig till sömns till tonerna av "Nu kan du få mig så lätt", säger jag och andas ut röken.

Det här är en klichéartad efterkonstruktion och inte sant någonstans.

Hon kontrar stenhårt.

– Jag brukade stå längst fram med stjärnor under ögonen.

Livsfarlig kontring. Jag var skiträdd för att inte passa in och beblandade mig aldrig med klisterstjärnorna. Istället hasplar jag ur mig:

– Jag köpte den första utgåvan av Kom Igen Lena. Den som drogs tillbaka på grund av plagiat.

– Jag äger en sjömanskostym.

Hon är knivvass.

Läs också: Krönika: Bulimi är inte tillräckligt rock 'n' roll

Det här samtalet är vardagsmat för mig och många andra Håkan-suckers.Vi kommer ofta från glesbygden och under högstadieåren var vi de enda på hela skolan som lyssnade på Håkan Hellström. Vi har därför, helt oberoende av varandra, klamrat oss fast vid en övertygelse om att vara det enda fanet i hela världen.

Bubblan sprack när vi flyttade hemifrån och vi blev galna samtidigt som Håkan Hellström gick och blev folkkär.

Vi är som svartsjuka partners med hybris och ser andra fans som potentiella hot.

Läs också: Krönika: Heterosnubben som blir kåt när jag hånglar med en tjej

Om det här var en vanlig kärleksrelation skulle Håkan Hellström avrådas från att inleda nåt större eftersom ”det kan gå illa”.

I helgen drar Ullevi och Håkan en publik på 140 000 personer. Många av dem kommer vara glesbygdenfans – inklusive mig själv.

Min nervositet inför konserten har präglats av ett gediget arbete med att vässa min verbala garden.

Läs också: Kommentar: Vi måste prata om de tysta kvinnosjukdomarna

Docsen och hårslingorna kommer att passera längs med Avenyn och det kommer alltid finnas någon som varit på fler signeringar, köpt fler pins och tatuerat in fler textrader än mig. Jag sväljer en klump i halsen och känner svetten lacka.

Jag googlar fenomenet "fan med hybris" och kommer över en artikel i Göteborgs Posten: "Redan under onsdagen började de första köerna till Ullevi att ringla sig långa. Fyra dagar innan konserten. Håkan-fans sluter upp i gräset, delar på vatten och sjunger om att Mississipi kan vänta."

– Det går väldigt bra. Alla vet hur det går till och är väldigt hjälpsamma, säger Sigrid som står längst fram i kön.

Jag hamnar i ett antiklimax och kommer till insikt om att jag är sjuk i huvudet. För det här är så förbannat fint.

Läs också: Krönika: En betraktelse från medicinpåsar och svettiga armhålor och dålig lön

I helgen enar Håkan Hellström folket. Och till alla glesbygdenfans därute med samma hybris som mig:

Jag längtar efter er. Jag bjuder på kärlek och cigg. På riktigt.