Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Milos resa tillbaka har börjat

Livet förändrades drastiskt den 29 december förra året.

Ante Persson och Maria Bodins gemensamma barn Milo, 6 år, blev påkörd av en bil och skadades allvarligt.

Efter sex veckor är Milo hemma igen, men resan är långt från över.

Annons

I slutet av förra året leker några barn på en gräsyta nedanför Odenslingan i Stugsund. En boll rullar ut på vägen. Milo springer efter den, men hinner inte se bilen. Trots den låga hastigheten knäcks vänster ben rakt av, bäckenet får frakturer och Milo kastas upp på motorhuven för att sedan slås medvetslös mot asfalten.

Det har gått sex veckor sedan olyckan. När jag ringer på dörren till radhuset strax ovanför platsen där olyckan inträffade hör jag några dunsar från insidan. Det är Milo som kör rullstolen mot dörren för att ta emot mig.

Han tittar välkomnande innan han rullar in i köket.

Maria Bodin blickar ut mot vägen. Hon minns hur hon sprang till Milo söndagen den 29 december.

– Jag trodde han var vaken, jag såg hur han låg med ena armen upp, men det var kroppen som krampade och det gnyende ljudet kom trots att han var medvetslös.

Efter det minns inte Maria något från händelsen mer än att en kvinnlig polis tog hand om henne.

Hon hade ringt till Ante som satt i bilen på väg för att hämta Milo.

– Jag körde som en idiot, men jag kunde inte köra förbi bilar framför mig eftersom det var blankis på vägen.

Det enda Ante kände var att hjärtat slog fruktansvärt hårt och hur pulsen slog i hela kroppen.

– Det var mörkt och blåljus reflekterades från träden i skogen. Han låg där fridfullt som i sängen när jag brukar väcka honom.

Maria och Ante var chockade.

Ambulanssjukvårdarna klippte upp kläderna och stöttade upp Milo med en stödkrage.

Sakta rullade ambulansen iväg, läkare anslöt från ytterligare en ambulans för att vara med under transporten till Gävle.

På sjukhuset kopplas en respirator till Milo och det beslutas att han ska flygas med helikopter till Akademiska sjukhuset.

Maria och Ante minns inget från färden ner till Uppsala.

– Det är bara tomt liksom, säger Maria.

Milo sattes i konstgjord koma.

– De stängde av allt i kroppen utom hjärtat och de borrade hål i huvudet där tryckmätare kopplades på.

Maria och Ante befann sig som i en dvala.

– Jag var avtrubbad, allt kändes fel. Psyket spelade spratt och jag tillät mig inte att äta eller sova. Och om någon skämtade fattade jag inte hur de kunde skratta.

Det gick två dagar utan mat och sömn.

Den tyngsta dagen av dem alla var nyårsafton.

– Milo längtade så. Vi hade planerat att köpa raketer, men nu blev det inte så, säger Ante.

Skadorna var kritiska. Neuroläkaren förklarade tidigt att det inte var säkert att Milo skulle vakna upp ur koman.

– Det var svårt att höra, men det var ändå skönt att de inte gav oss större förhoppningar än det fanns, säger Ante.

De första veckorna grät de mycket och ofta.

– Det var overkligt. En maskin tog hand om vårt barn. Det är det vi som ska göra. Man ska vara glad när barnen slutar skolan eller tar examen, vi blev glada över bra blodvärden, säger Maria.

Milo hölls nedsövd i tio dagar, efter tolv dagar vaknade han och det kritiska läget passerades efter tre veckor.

– Första tecknet när vi kände igen Milo var när han gäspade stort och näsborrarna vidgade sig. Den gäspen var hela vår värld, det var en enorm känsla, säger Ante.

Fyra dagar senare kom det första skrattet. Det var när han såg en scen ur Family guy på tv.

– Då fylldes hela rummet av extas, säger Maria.

Milo sitter med oss under intervjun. Han lyssnar på mamma och pappa när de berättar, men Maria tror inte han hänger med, hjärnan har skakats om och flera nervtrådar har skadats eller slitits av.

– Han har fått en Dai-skada, och de säger att närminnet kan försvinna. Det märks att han har svårt att hålla reda på tid och rum, men mycket stannar ändå kvar, säger Maria.

Ante tar vid och berättar om Brynäsmatchen mot AIK som de var på för en dryg vecka sedan, den minns Milo.

– Jaa, den slutade 3-1, eller 3-2 kanske, bryter Milo in.

Och det är det de menar – minnet finns där. Milo är en kämpe. Resan har de bestämt sig för att klara.

– Humöret har också börjat komma tillbaka, han kan bli sur, även om han oftast är glad. Man brukar bli trött efter hjärnskador har läkarna berättat, men det verkar inte stämma på Milo, säger Maria.

Milo har svårt att synkronisera rörelser och talet hänger inte riktigt med.

– Det är inte Milo som han var tidigare, han beter sig annorlunda. Han har mycket blödningar i hjärnan och två av dem är stora.

Ovissheten finns där, och den kommer att kvarstå i upp till ett år.

– Vi kan inte få någon diagnos, det ska göras en skallröntgen, men vi vet inte när, säger Maria.

Livssynen har förändrats för Maria och Ante.

– Små vardagliga problem finns inte längre, jag uppskattar livet på ett sätt som aldrig förr och värnar om det glädjande, säger Maria.

Och glädjeämnen finns det. Som när Milo efter första natten vaknade i sitt rum och sa att det är skönt att vara hemma.

Ante och Maria är också oerhört tacksamma över alla som visar sitt stöd och hjälper dem.

– Vi tackar alla, framför allt bonusfarmor Bettan och Yngve Axelsson som startade en insamling. Och Gluggens match och budgivningar, det känns svårt att tacka alla, säger Maria.

Föraren som körde bilen är också med dem.

– Han har vi kontakt med nästan varje dag, säger Maria.

Milo skruvar på sig i rullstolen, vickar på huvudet, knäpper med fingrarna och kastar skämtsamt en papperstuss över köksbordet.

Ante vet direkt vad som är på gång. Tv-spelet med hockey lockar. Han är som många andra sexåringar. Men spåren efter olyckan finns där. Ett ärr i hårbotten skvallrar om tryckmätaren som plockats bort, en slang sitter för sondmatning sitter i näsan och rörelserna är yviga.

Ante rullar Milo fram till soffan och hjälper honom ur stolen.

Första stegen tog han i lördags, nu stapplar han sig fram till soffan på darriga ben.

– Han älskar hockey. Och jag ska se till att få upp honom på skridskor, säger Ante.

– Jag är Sverige och jag spelar mot AIK, säger Milo.

Med pappas hjälp berättar han också att han vill bli hockeymålvakt i Brynäs när han blir stor.

Resan tillbaka har börjat.