Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mer på spel än VM-bucklan

Annons

Kan några fotbollsmatcher avgöra ett presidentval i världens fjärde största demokrati? Den frågan ställer sig alltfler Brasilienkännare. Sedan de omfattande folkliga protesterna med fotbolls-VM i fokus inleddes förra sommaren, i samband med förturneringen Confederation Cup, har president Dilma Rousseffs stöd dalat.

Fram till dess åtnjöt Rousseff förtroendesiffror på över 60 procent, vilket hade gjort vilken statschef som helst avundsjuk. Att hon skulle väljas om i höstens val sågs som en självklarhet – ja sannolikt skulle inte ens en andra omgång behövas. Nu har hennes stöd i opinionsundersökningarna sjunkit till under 40 procent och omvalet är inte längre självklart.

Det var inte så här det var tänkt att bli. Det nya millenniets första årtionde var mycket lyckat för Brasilien. Höga råvarupriser gav ekonomin en skjuts och nya sociala program – exempelvis Bolsa Familia som ger familjer bidrag om de skickar barnen till skolan – tryckte tillbaka fattigdomen. Samtidigt tog Brasilien för sig internationellt. Landet krävde en permanent plats i FN:s säkerhetsråd och sökte en ledarroll i allt från den internationella klimatdebatten till förhandlingarna om Irans kärnvapenprogram.

Tanken var att fotbolls-VM, och de olympiska spel som ska hållas i Rio de Janeiro om två år, skulle markera landets definitiva inträde på världsscenen och belysa de framsteg som gjorts. För president Rousseff skulle det innebära en chans att glänsa i strålkastarljuset.

I stället har fotbolls-VM belyst Brasiliens tillkortakommanden och blivit en black om Rousseffs fot. De stora summor som har spenderats på nya arenor, som man inte har lyckats få klara i tid och som i flera fall saknar användningsområde efter VM, har understrukit både korruption och inkompetens. För många brasilianare, som är missnöjda med dålig offentlig service inom allt från lokaltrafik till utbildning, framstår de dyra byggprojekten som ett hån.

Missnöjet med dåliga skolor försvinner troligtvis inte om hemmanationen säkrar segerbucklan, men det lär i alla fall få segerrusiga väljare att glömma en del av de skandaler som har präglat förberedelserna. Däremot skulle ett tidigt brasilianskt uttåg ur VM ge hela evenemanget en riktig fiaskostämpel.

Men har verkligen fotbollen en sådan kraft att den kan påverka något så viktigt som ett presidentval? En sak är säker; militärdiktaturer i såväl Brasilien som grannlandet Argentina använde på 1960- och 70-talet flitigt idrotten för att skapa stöd för regimen, och 1969 ledde en fotbollsmatch till krig mellan El Salvador och Honduras.

Så att fotbolls-VM skulle kunna avgöra presidentvalet i världens mest fotbollstokiga land är nog en inte alltför vågad gissning.