Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mer fäbodliv kan vara landsbygdens framtid

– Po Tidholm är pessimist. Jag är optimist. Landsbygden kan överleva långsiktigt om vi brukar utmarkerna som man gjorde under hundratals år, säger utmarkens förespråkare och försvarare, Kelvin Ekeland.

Annons

I en tid då skogar ska ge inkomster till skogsägare och industri, och även vara turistmål, finns även de som vill att skogen ska stå orörd – inte minst för biotopers och rödlistade arters skull.

Läs även vad 59 artikelförfattare anser om skogens framtid.

Men landskapshistorikern, etnobiologen, författaren och debattören Kelvin Ekeland har en egen mångfaldsvision, där hela skogen ska brukas. Men det är inte fem ton tunga skotare och skördare som ska bana väg mellan stammarna. Nej, framtiden stavas mångfald, med ett lantbruk där skogsbetena återerövras och där fäbodkulturen även kan bli ett framtida, immateriellt kulturarv med stöd av FN.

Kelvin Ekeland ser marken i Hamra nationalpark, i Los, som ett exempel på utmarksområde med stor artrikedom tack vare att marken varit brukad. Givetvis ska inte nationalparkerna odlas upp, men många andra områden skulle kunna återtas i lantbrukssyfte.

– Att förespråka att människan ska hålla sig borta från skogen är en felsyn, där man inte erkänner skogens historia. Våra utmarker har i flera hundra år använts för att föda tamdjur – det var ingen skillnad på skogsbruk och jordbruk, man nyttjade det man hade störst nytta av, säger Kelvin Ekeland, som efterlyser en helhetssyn där modern tillväxtpolitik inte är det centrala.

– Hälsingland har varit befolkat i 6000 år, och människan har ständigt velat vara på "den yttersta platsen" och inte ha någon bakom sig. När utmarkerna användes som betesmark behövde man inte hägna in djuren, och det behövdes inte göras gödslingsinsatser för att något skulle växa. Man gynnade det som var bra, det blev ett hållbart lantbruk.

Är inte det där bara en romantisk bild av hur det var förr, en Sörgårdsidyll?

– Det är de senaste hundra åren som jord- och skogsbruk förändrats. Ett jordbruk får i dag inte en avkastning som betalar insatserna – därför är det kris. I dag kan man inte odla sin egen säd, mala sitt eget mjöl och baka sitt eget bröd. Den enskilde bonden måste gå till affären: i stället för att lantbrukare säljer sina produkter till dem som bor nära har det blivit en affär att pådyvla lantbrukaren varor.

– En återgång till utmarksbruk skulle inte bara öka mångfalden bland växter, svampar och djur – vår krisberedskap skulle öka, vi skulle slippa mellanhänder som ökar kostnaderna för det bönderna producerar.

Men växthusgaserna då – om fler har djur ökar väl mängden kossor som fiser?

– Eftersom djuren, lantraserna, är mindre, men bättre, kan man ha fler djur. Det är också så att växtligheten i utmarkerna tar upp växthusgaserna bättre. Dessutom skulle man slippa ha gödslade betesvallar. Skogens vitalitet ökar; svampar bildar symbios med träd och gör dem friska och ökar tillväxten. En betad grässvål gynnar goda fettsyror och hindrar urlakning av kväve och kvicksilver. Kretsloppet fungerar.

Skulle inte detta välta hela vår samhällsstruktur – alla kan väl inte flytta ut på landet?

– Jag tror inte vi når den volymen med små kreatursgårdar som vi hade på 1800-talet, men en övergång kan ske så samhället hinner med omställningen.

Po Tidholm, som gjort tv-serien om Resten av Sverige, är pessimist. Jag är optimist. Hans Norgereportage styrker min tes om små jordbruk. Kanske kan svensk forskning i det biosfärområde som Ovanåker planerar, visa att utmarksbruket är så positivt som jag tror.