Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Meditation under havsytan

/

Tänk om man kunde tappa ut allt vatten i världens hav, som att dra ur proppen i ett badkar. Bara för att få se vad som döljer sig på botten. Det är inte förlista skepp och båtar som lockar mig i första hand, tänk allt annat som människor av olika anledningar har tappat i sjön. Det är en helt ny värld som väntar där under ytan.

Annons

Hudiksvalls sportdykarklubb ska genomföra ett dyk vid Hölik. På väg dit kan vi se det gråblå havet bortanför skogen när vi kör uppför en backe. Det är 12 grader i luften och molnen hotar om regn. Någon säger att det är 10 grader i vattnet.
Egentligen tränar man dykning i bassäng innan man ger sig ut på havsdyk. Det är viktigt att man kan kontrollera utrustningen och att man vet hur kroppen fungerar när man är under vattnet. Men med hjälp av dykarna från sportdykarklubben ska jag få göra ett dyk.


Jag får på mig en våtdräkt som förhoppningsvis ska skydda lite mot det kalla vattnet. Therese Hallström hjälper mig med utrustningen, hennes torrdräkt har gått sönder och eftersom hon nyligen har fått barn ska hon inte dyka den här gången.
– Det är nog ett år sen jag dök sist, men jag ska dyka så fort jag har lagat dräkten, berättar hon.
Jag får på mig ett par skor som liknar gummistövlar som sitter åt kring ankeln, allt för att så lite vatten som möjligt ska komma in i dräkten. När jag har dragit huvan över huvudet känner jag mig som en säl som ska ut på upptäcktsfärd i havet. Jag har ett bälte med vikter runt midjan för att lättare komma ner till botten. Lufttuben sitter fast i en väst som man kan fylla och tappa med luft med hjälp av en ventil. Det finns ett stort intresse för dykning och det är flera som deltar i dagens dykning. De rekommenderar att man lär sig dyka i Sverige, även om man har tänkt dyka utomlands senare.
– Här i Sverige lär man sig the hard way. Kan man dyka här i kallt vatten och ofta med dålig sikt, då kan man utan problem dyka utomlands där det är varmt och klart vatten, säger Maggi Sjöblom som är en av dykarna.


Det är varken varmt eller klar sikt den här gången. Jag tar mig ut till ett par stenar för att få på mig simfötterna. När jag sätter foten i vattnet känner jag hur vattnet sipprar in i stöveln men än så länge är det inte kallt. För en som aldrig har använt simfötter blir det ett projekt att ta sig ut på lite djupare vatten. Jag får vända mig om och backa ut i vattnet, eftersom botten består av sliriga stenar är det svårt att hålla balansen.
– Nu kan du lägga dig ner på rygg, säger Maggi.
Utan att fundera låter jag mig ramla rakt bakåt, västen är fylld med luft och jag flyter. Jag känner hur havsvattnet omfamnar min kropp, kanske är det nervositeten som gör att jag inte känner någon kyla. Trots den tunga lufttuben och de extra vikterna runt midjan känner jag mig väldigt lätt, även om det är svårt att vända på kroppen med tuben på ryggen.


Det finns två munstycken att andas genom, en används som reserv om den första skulle gå sönder eller om dykarkompisen får slut på luft. Jag testar att andas genom munstycket ett par gånger, det smakar salt.
– Känns det bra, frågar Maggi.
Jag nickar. Jag får hjälp att släppa ut luft ur västen och så börjar vi gå ner under ytan. Hjärtat slår lite snabbare. Jag som i vanliga fall håller för näsan när jag dyker, om jag nödvändigtvis måste vara under vatten, ska ner under havsytan. De första andetagen under vattnet känns konstiga, mest för att vi egentligen inte borde kunna andas i vatten. Jag koncentrerar mig på att andas genom munnen. Så slås jag av hur tyst det är. Det hörs ett bubblande ljud från luften som släpps ut, annars är det väldigt tyst och stilla. Vi tar oss längs botten in mot strandkanten. På stenarna växer något mossliknande som böljar i vattnet, det mesta ser gult och beigt ut. För en erfaren dykare är miljön förmodligen ganska tråkig men för en landkrabba som mig är den helt fantastisk. Under den korta stund jag är under ytan hinner jag få en känsla av meditation och frihet. Alla problem stannade kvar vid vattenytan.


Det är först när jag kommer upp till ytan igen som jag känner hur lätt jag var under vattnet. Jag kan inte resa mig till stående med all utrustning utan går på knä tills vattnet blir grundare. Från att ha känt sig smidig och lätt under vattnet känner jag mig nu som en strandad val. När jag går för att byta om igen känner jag hur vattnet rinner ur dräkten vid fötterna. Det är först nu jag märker att det är kallt.
Maggi Sjöblom och Karin Andersson ska dyka längre ut. De fäster ett rep i varandra så att de kan ha koll på varandra.
– Om det är dålig sikt kan vi vara en meter ifrån varandra men ändå inte se varandra, då är det bra att ha ett rep så att vi märker om det händer något, förklarar Maggi.
De är smidigare när de ska ner i vattnet, de kommer snabbt ut på djupare vatten och man ser bara två guppande huvuden. Snart försvinner de helt under ytan. Ibland ser vi några luftbubblor vid ytan, annars är det bara vågorna som bryter mot stenarna. Jag har hunnit klä på mig och blivit varm igen innan Karin och Maggi kliver upp ur havet.
– Vi såg en liten randig fisk, annars var det ganska tomt, säger Karin.


Längs hälsingekusten finns det flera fina vrak att dyka vid.
– Det beror ju på vad det är för sikt men ute vid Skvalpen finns det flera vrak som är fina. Och Stora Öland är också bra att dyka på, säger Maggi.
Jag såg varken några vrak eller färgglada fiskar den här gången. Men både skeppen och fiskarna finns kvar och väntar på oss.

Mer läsning

Annons