Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Medborgardialoger - en bra form av demokrati?

/

Är vår tids medborgardialoger en bra form av demokrati. Eller bara en modern form av den gamla 68-rörelsens stormöten, där den som skriker högst och talar oftast får det största stödet?

Annons

Det kan man verkligen fråga sig.

När studentrevolutionen drog över Europa 1968, med kårhusockupation och andra mer eller mindre odemokratiska metoder, lanserades stormöten som höjden av demokrati. Men rätt snart insåg de flesta att det bara var en form av skendemokrati.

Eller kanske rättare en demokrati för de starka, för dem som kunde ta för sig, för dem som kunde formulera sig, för dem som kunde uppträda.

Det var egentligen ingen bra form för demokrati.

I våra dagar har politiker i de flesta kommuner lanserat begreppet medborgardialog. Tanken och målsättningen är säkerligen den allra bästa. Att låta medborgarna komma till tals.

Men i praktiken blir det rätt mycket av den gamla tidens stormötesdemokrati.

Det visade sig rätt snart att stormötesdemokrati inte var någon bra form av demokrati. Det är kanske inte heller medborgardialogerna, även om de inte är beslutande.

Visst är det bra med politiker som är öppna och lyssnande. Men medborgardialogerna blir oftast en tummelplats där politiker och lokala proffstyckare får vädra sina åsikter som oftast är helt förutsägbara.

Det finns en gammal marxistisk tes som inte är så tokig, som säger att "egenintresset ljuger inte".

Den tesen bekräftas gång på gång i olika former av medborgardialoger. Det kan gälla en etablering av ett hem för psykiskt funktionshindrade, en vindkraftspark, en motorväg, vargstammens storlek, en skolnedläggning eller något annat.

Om man inbjuder till en medborgardialog är resultatet givet på förhand. De som företräder det lokala egenintresset kommer att ta störst plats och bli mest påhejade.

Och den som vågar se också till andra intressen, eller se helheten, blir ofta misstänkliggjord. Eller till och med utbuad.

Det är till och med så att medborgardialoger kan skapa och förstärka motsättningar, snarare än vara ett redskap för att skapa dialog. De kan vara mer till skada än till nytta.

Många politiker som deltar i medborgardialogerna drivs av egenintresset att gå emot de politiska motståndarna och söka egna politiska poäng. Många av den så kallade allmänheten som deltar drivs av att värna om den egna gruppen, det egna lokalsamhället och det egna intresset.

De medborgardialoger där det verkligen framkommit något nytt, något som de styrande politikerna inte redan kände till, är lätt räknade.

Till slut måste politikerna ändå avgöra var hemmet för psykiskt funktionshindrade ska ligga, var vindkraftsparken ska byggas, vilken rovdjurspolitik vi ska ha eller vilka skolor som ska läggas ned.

Efter genomförda medborgardialoger kan de visserligen hävda att de låtit allmänheten komma till tals.

Men vilken allmänhet? De som talat starkast och högst? Vad nytt har de kommit med? Och har det förändrat något i sak?

Visst kan man ha medborgardialoger bara man är medveten om att det i stort sett är ett spel för gallerierna. Både för de som tror att de ska påverka och för de som slutligen ska besluta.

I stället för politiker som sätter upp fingret i luften för att känna vart det blåser behöver vi politiker som före valen vågar stå för ett tydligt program och som vågar genomföra vad de tror på.

Med andra ord, bejaka det förtroende som väljarna givit. Och ta ansvar för sitt handlande. Och sätta sin position på spel i nästa val.

Mer läsning

Annons