Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med barnens bästa för ögonen

/

I mitten av förra veckan sände SVT ett program som är svårt att glömma. Och som inte får glömmas.

Annons

För alla oss som såg programmet kommer det att leva kvar länge som en Kafkaliknande process utan möjlighet att påverka. Och samtidigt som ett dramatiskt exempel på de svåra avgöranden som tjänstemän och politiker ställs inför varje dag.

Det handlade om det rättsövergrepp som drabbade Jennie och Thomas i Sandviken.

Det började med att Jennie berättade för sin syster om en pinsam situation hon och Thomas varit med om när en av flickorna råkade ta på pappans snopp. Thomas hade avlett henne och trodde att saken var utagerad. Men en dag ringde socialtjänsten och berättade att de fått en anmälan om allvarliga missförhållanden i hemmet.

Thomas kallades till förhör. Barnen var redan hämtade från förskolan och hade tvångsomhändertagits. Varken Thomas eller Jennie fick träffa barnen på två och en halv månad.

Och Thomas häktades i en dryg månad!

Som om det inte skulle räcka hittade polisen en semesterfilm med nakna skrattande barn som lekte. Det karaktäriserades som barnpornografi.

En enig tingsrätt friade de båda föräldrarna, trots märkligt provocerande polisförhör där polisen försökte lägga ord och uttryck i barnens mun som saknade verklighetsförankring.

Trots domen ville socialtjänsten att flickorna kulle vara fortsatt omhändertagna och inte förrän en enig förvaltningsdomstol friade föräldrarna släpptes barnen.

Även hovrätten friade föräldrarna helt.

Är det rimligt att en enda telefonsamtal ska resultera i ett sådant här dramatiskt rättsövergrepp där barnen bara tas ifrån tidigare ostraffade föräldrar utan närmare undersökning? Givetvis inte.

Den numera hårt kritiserade socialförvaltningen motiverar sitt ingripande med att man hela tiden haft barnens bästa för ögonen.

Men att gå in och ta barnen på förskolan och placera dem i en helt främmande familj i 68 dagar grundat på ett tips i ett enda telefonsamtal, kan aldrig någonsin vara att ha barnens bästa för ögonen!

Det visar snarare på okänslighet och panik hos de handläggare som borde ha gott omdöme och erfarenhet.

Hur kan man påstå att man skyddar barnen genom att ta ifrån dem kontakten med de personer som är garanten för deras trygghet, på så lösa boliner?

Barnrättsjuristen Lena Selander-Jörgensen säger att socialtjänsten överreagerar när det gäller sexuella övergrepp, samtidigt som man påfallande ofta är passiv när det gäller andra former av övergrepp.

Många som arbetar med barn och unga är ibland djupt missnöjda med socialförvaltningens tafatthet när det gäller andra situationer där barn far illa.

"Jag är vid det här laget övertygad om att socialtjänsten bara har två alarmsystem. Om någon av dessa börjar blinka är det beredda att rycka ut. Den ena av dessa är hot och hot om våld mot kvinnor (inte män). Den andra är sexuella övergrepp mot barn. Socialtjänsten har då inga stoppsignaler alls utan blir tunnelseende", säger hon.

Socialtjänsten ställs ofta inför oerhört svåra beslut som förändrar tillvaron dramatiskt för barn och vuxna. Och oftast gör de ett imponerande arbete under svåra förhållanden.

Något utrymme för misstag finns inte. Ändå händer det eftersom det ofta är så komplicerade ärenden.

Därför är det viktigt att uppmärksamma och diskutera svårigheterna. Inte för att utpeka syndabockar utan för att öka rättssäkerheten.

Därför är det bra att det blivit debatt om det som hänt i Sandviken. Men det är fullständigt obegripligt hur en del människor reagerar över det inträffade när de skickar sms och mejl med mordhot till de ansvariga.

Tänk om det som hände Thomas och Jennie kan hända vem som helst av oss. Någon ringer anonymt och tipsar. Och så drar hela processen igång.

Samtidigt får man inte dra sig för att anmäla när det finns fog för det.

Men det är förödande om vi får ett samhällsklimat med angiveri, där naturlig nakenhet och barns lekar skapar moralpanik, rädsla och fruktan hos de vuxna.

Mer läsning

Annons