Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Måste gräva där vi står och går

God morgon Ljusdal!
Ett deprimerande lugn vilar över kommunen. Käftsmällarna mot såg- och golvarbetarna är utdelade och bandyvännerna funderar fortfarande på vad det var som egentligen hände när Cupen togs ifrån oss.

Annons

Många funderar, pratar och oroas över den egna situationen och hela samhället Ljusdals framtid. Vad blir det kvar?

Ja, vad blir det kvar och vad ska folk leva av?

Det som skrämmer mest är att det inte ser ut att finnas några naturliga flykt-/utvägar ur den situation Ljusdal hamnat i.

Förra gången det var riktigt illa gick flyttlassen söderut till nya bostäder och jobb. Beslutet att flytta var smärtsamt men för de flesta ändå att föredra framför arbetslöshet och hopplöshet. Idag finns inte den optionen.

Vart ska man flytta? Vart finns jobben?

De finns inte i Sverige, inte i Norden, inte i Europa, inte i USA, inte i Asien… Det är nattsvart på hela klotet.

Alla flyktvägar är stängda. Inte ens den där sista om det inte löser sig kan jag ju alltid packa mitt pick och pack och dra-lösningen finns att tillgå.

Och för första gången, förmodligen i historien, har vi ingenstans att flytta för att få det bättre.

Våra förfäder, Karl-Oskar och de andra, drog till det förlovade landet i väster, Amerika, och byggde en ny framtid. Där är det värre än här just nu.

De som flyttade på 60-talet hamnade i stålbältet i Bergslagen eller på någon av biljättarna i Södertälje, Trollhättan eller Göteborg. Eller kanske rent av på Iggesunds Bruk.

Vart ska man ta vägen idag?

Vi har för första gången i världshistorien ingenstans att flytta till. Det spelar ingen roll om man bor i Ljusdal, Södertälje, Borås, Hamburg, Milano, Tallinn, Peking, Detroit, Birmingham eller Johannesburg, det ser rent ut sagt för jävligt ut överallt.

Konstig känsla att inte ha en enda sista-chansen-lösning.

Just den vetskapen kan dock vara räddningen på den här globala krisen. Vi kommer inte ur den genom stora folkvandringar som vi sett genom tiderna när folk haft det svårt.

Nu gäller det att fixa verkstad där vi står och går. Nu gäller det att fixa vår egen tillvaro.

Vi kommer inte att få någon hjälp utifrån eftersom alla vill ha hjälp. Möjligtvis får vi, och alla andra kommuner, ett ökat statsbidrag som vi slipper lägga ned vård, omsorg och skola. Men det också all hjälp vi kommer att få. Ingen utifrån kommer att anstränga sig speciellt mycket för att vi i Ljusdal ska få fler jobb.

Alla samhällen, på hela klotet, vill ha nya jobb. Jobb är en global bristvara.

Det är tyvärr också nu som svartmålarna får bränsle till historiska paralleller som oftast slutar i krig, död och elände. Det börjar som en välment protektionism (handelspolitik med skyddstullar). Nu gäller det att klara sig själv i första hand. I smått och stort är protektionismen klotets största fiende just nu. Nazismens lokala framgång byggde i huvudsak på protektionism och slutade i folkmord.

Vi måste skilja på lokalt, regionalt och nationellt engagemang och protektionism. Lokalt producerade varor är inte protektionism så länge vi inte utestänger importerade varor.

Fru S och Herr C, och inte minst Herr NärLjus, är det inte dags att skapa en översiktsplan på vad vi skulle kunna producera, på riktigt, lokalt?

 

Annons