Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marcus Åsling: Ingen quick fix att rädda Liberalerna

Annons

Formellt väljer Liberalerna ny partiledare 28 juni, mest troligt är valet redan avgjort innan Landsmötet börjar. Det sker mycket sällan voteringar om partiledare utan utgången av en votering brukar vara så pass välkänd på förhand att den svagare kandidaten hoppar av.

Om man ska sammanfatta läget just nu så verkar Erik Ullenhag gå hem hos toppen i partiet: centrala aktörer, politiska proffstyckare, ungdomsförbund, kvinnoförbund, säkert de flesta i partiledningen. Nyamko Sabuni är å sin sida stark ute i de breda partidistrikten och vinner de flesta medlemsomröstningarna.

Med det sagt verkar liberalpartister lägga stora förhoppningar i att en ny partiledare skulle lösa partiets opinionsmässiga och organisatoriska problem. Kravspecifikationen är hård: Återupprätta partiets ära och heder, läka de interna konflikterna och leverera en opinionsmässig framgång i valet 2022. Bara en av uppgifterna är i normalfallet tufft nog.

Risken är uppenbar att Liberalernas nästa partiledare tyngs ned av höga förväntningar redan efter landsmötet.

Vad säger första opinionsmätningen? Vilket momentum skapas i media? Oavsett om Nyamko Sabuni eller Erik Ullenhag väljs till ny partiledare så kommer en stor portion tålamod behövas. Och en rimlig kravspecifikation.

Stora förändringar tar tid. Annie Lööf hyllas (med rätta) för Centerpartiets framgångar. Men dessa framgångar hade sannolikt inte varit möjliga ifall inte tidigare partiledare "krattat manegen" genom bra ledarskap och kloka beslut. Lennart Daléus är nästan okänd efter sin partiledartid som han var före. Daléus startade däremot en förnyelseprocess som blommade ut under Maud Olofsson. Detsamma kan sägas om Bo Lundgren som uppfattas som en misslyckad moderatledare. Men den nymoderata linjen började han staka ut på kansliet, givetvis med Fredrik Reinfeldts närvaro.

Maud Olofsson skänkte dessutom Centerpartiet välbehövligt självförtroende under tiden som partiledare.

För Kristdemokraterna kan man inte tala om en plötslig Ebba Busch Thor-effekt. Även om hon som populär partiledare såklart lockar nya väljare till sitt parti. Strategin att placera sig till höger om Moderaterna föddes redan i ungdomsförbundet och prövades när Göran Hägglund var partiledare. Exempelvis med budskap om verklighetens folk. Att Moderaterna snabbt övergav den reinfeldska linjen efter valförlusten 2014 försenade den förnyelsen.

Frågan är dessutom vad som döljer sig bakom Kristdemokraternas opinionsmässiga framgångar. Kristdemokraterna är ett splittrat parti, därför gick aldrig Hägglund lika långt i förnyelsen. För Busch Thor funkar det eftersom partiet växer i opinionen. det är en problembild som varken Hägglund eller Busch Thor lyckades ge sig på.

Om det är något Liberalerna kan lära av andra partiers framgångar så är det att förnyelseprocesser tar tid. Liberalerna borde inte leta efter kandidaten som kan lämna bäst utspel redan i sommar utan kandidaten som bygger en stabil grund för partiet att stå på i framtiden.

Annons