Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Marcus Åsling: Debatten om regeringsfrågan blev en björntjänst för Socialdemokraterna

Socialdemokraterna gjorde ett misstag under mandatperioden 2010-2014; att göra Sverigedemokraterna till den bärande politiska diskussionen. I efterhand kan vi se hur det draget blev startskottet för debatten om den så kallade regeringsfrågan och diskussioner kring om en minoritetsregering ska göra sig beroende av Sverigedemokraterna.

Annons

Vad har kommit ur debatten? Jo ett närmast löjeväckande resonemang om sårbarheten för svenska minoritetsregeringar. Med det har också regeringsfrågan blivit den bärande politiska debatten som trängt undan viktiga politiska diskussioner om strukturreformer, landsbygdens utveckling, miljö och klimat, svenskt försvar med mera.

Sedan debatten om Sverigedemokraterna och regeringsfrågan startade har Sverige haft regeringen Reinfeldt II, Löfven I och nu Löfven II. Det är korkat att överdriva sårbarheten i svensk politik när det finns verkligt svajiga regeringar i andra länder. Under samma tidsperiod har Italien haft sex premiärministrar.

Debatten om regeringsfrågan har i stället skapat en illusion om att regeringens förmåga att genomdriva sin politik är sämre än vad den är. Oavsett om det är en socialdemokratisk eller moderat statsminister, tycks det endast vara när partiet själv sitter vid regeringsmakten som man äger förmågan att erkänna den historiska styrkan i svenska minoritetsregeringar.

Här bör heder ges till centerledaren Annie Lööf som är den enda partiledaren som konsekvent betonat styrkan i svenska minoritetsregeringar.

Efter industrisemesterns slut har partisympatiundersökningarna gjort sitt återtåg till det offentliga rummet. Nu senast Aftonbladet Inizio som visar på att varken Liberalerna eller Miljöpartiet skulle komma in i riksdagen om det var val i dag. Både MP och L landar på 3,6 procentenheter. Ett mediokert resultat får man säga. Både Liberalerna och Miljöpartiet lider av regeringsfrågan, dock av olika anledningar.

En politik som inte vinner debatten men uppnår resultat är som bekant Centerpartiets gren i regeringsställning. Den politik Miljöpartiet genomför överskuggas dessutom av regeringsfrågan där partiet är fullständigt utspelat genom att utesluta ett samarbete med Moderaterna. Dessutom tveksamt ifall en okänd kille i tigerkostym är rätt matchning vid Isabella Lövin. Miljöpartiet hade behövt någon som ser ut som Björn och Benny. Det brukar funka.

Liberalernas utmaning är istället att hålla ihop väljarna. Förhållandet skiftar några procentenheter hit eller dit över tid, men den breda bilden tycks vara att varannan väljare är positiv till deras samarbete med Socialdemokraterna, varann vill att partiet drar sig ur. Om Liberalerna ska överleva måste man ta sig ur detta spagattillstånd och gå vinnande ur en sakpolitisk debatt. Det gör det på sikt omöjligt för Liberalerna att hantera debatten om regeringsfrågan oavsett vilken väg partiet tar i den.

Risken är uppenbar att det regeringsunderlag som räddar kvar Socialdemokraterna vid makten är borta efter valet 2022. Socialdemokraterna har verkligen ställt till det för sig när man inledde denna icke-debatt i stället för att försöka vinna valet på sakpolitik.