Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Många överklagar men får sällan rätt

Svårt att få djuren tillbaka.

Annons

Ibland kommer avslöjanden om djur som far illa, och händelser som ibland visar vanvård intill det obegripligas gräns. Bakom rapporterna står inte sällan anonyma anmälningar, och det är länsstyrelsens handläggare som inspekterar och dokumenterar, och ibland beslutar att ta djuren från sina ägare.

På den ena sidan står myndigheten, på den andra sidan står ägarna, som oftast har en annan uppfattning om sakernas tillstånd. Det blir ofta upprörda känslor när de situationerna uppstår. Många djurägare ifrågasätter handläggarnas kompetens, de kan känna sig utsatta för godtycke, och upplever att de blir mer eller mindre förföljda.

– Det finns ingen prestige hos oss, och vi väljer inte ut folk efter vilka vi gillar eller ogillar. Att vi har så få upphävda beslut tyder på att förvaltningsrätten anser att våra bedömningar är riktiga, säger Lars Bondeson vid länsstyrelsens enhet för djurskydd, jordbrukarstöd och veterinära frågor.

Han bekräftar att processen kan gå fort när djur blir omhändertagna och omplacerade, men påpekar att det är helt i överensstämmelse med lagens bokstav och anda. Omhändertagna djur behöver få nya hem så snart som möjligt, och det är dyrt att hålla dem på djurpensionat.

Innan man har kommit så långt, har en fastställd process avverkats. En del kontroller är planerade och delar av årliga projekt, andra görs efter anmälan från allmänheten. Länsstyrelsen är skyldig att utreda alla.

– Om det finns påtagliga brister, om djuren är utsatta för lidande, om man bedömer det som utsiktslöst att djurägaren kan förbättra situationen, om man ser det som nödvändigt ur djurskyddssynpunkt att omhänderta djuren, då ringer djurskyddshandläggarna till beslutsfattare i Gävle, och man kan komma fram till ett muntligt beslut, förklarar Lars Bondeson.

Har man kommit så långt kontaktas polisen, för att verkställa beslutet: att fysiskt ta bort djuren från platsen. Sedan kommer ett skriftligt beslut, med hänvisning till lagrum, med bakgrund och motivering, och med upplysning om tidsfrist för överklagande.

– Sen kommer nästa punkt i lagen, paragraf 34, som föreskriver att det "snarast ska fastställas" om djuren ska säljas, överlåtas på annat sätt eller avlivas genom polismyndighetens försorg. Det beslutet ska fattas inom några dagar, med tanke på djurens välbefinnande. Då har polisen tagit över och vi är bortkopplade, säger Lars Bondeson.

I det läget kan det vara svårt för en djurägare eller fodervärd att kunna påverka händelseförloppet. Man kan begära att förvaltningsrätten beslutar om att tills vidare förhindra att djuren överlåts, inhibition.

– Men det måste gå snabbt, och förvaltningsrätten måste också kvickt ta ställning till inhibitionsyrkandet. Är djuren friska och mentalt i gott skick säljs de, eller överlåts på annat sätt. I annat fall avlivas de, konstaterar Lars Bondeson.

Om djur har blivit omhändertagna hos en fodervärd finns också två alternativ, förklarar Lars Bondeson vidare. Är man från början medveten om att djurhållningen är dålig, får man helt enkelt stå sitt kast när djuren tas om hand.

– Då har man ingen rätt att kräva dem tillbaka. Är man omedveten om att djurhållningen är dålig får man vända sig till polisen och göra anspråk på dem. Då måste man också kunna visa upp ett ägarbevis och fodervärdsavtal, och det ska ske snabbt, påpekar Las Bondeson.

Tycker man att myndighetens beslut är fel, kan man överklaga i flera instanser, upp till Högsta förvaltningsdomstolen, konstaterar Lars Bondeson.

– Ungefär vart femte beslut överklagas. Det gäller inte bara omhändertaganden, utan även förelägganden. Men det är synnerligen ovanligt att vi får bakläxa.

Det finns verktyg som ska garantera rättssäkerhet i handläggningen, förklarar Lars Bondeson. Handläggarna har en omfattande checklista, man har mätinstrument för att kontrollera boxmått, takhöjder, ammoniakhalt i luften, temperatur med mera, och djurens miljö, tillstånd och eventuella skador dokumenteras med kamera.

– Det finns en systematik i detta, och när djurskyddet flyttades från kommunerna till länsstyrelserna var det också för att få en likvärdig bedömning över länen och hela landet. Om vi skulle få bakläxa många gånger, då skulle vi behöva fråga oss varför och utreda vad vi gör fel, för vår bedömning ska vara riktig från början, säger Lars Bondeson.

Under 2013 gjordes ungefär 620 kontroller i länet. I de allra flesta fall uppfyllde djurhållningen lagstiftningens krav. Men runt 150 kontroller ledde till beslut om åtgärder, och i ett 20-tal av dessa blev åtgärden att djuren omhändertogs.

– Att vi skulle vilja sätta åt folk är en tanke som är fullkomligt främmande. Men det kan vara svårt att erkänna att ens djurhållning inte är bra. Det är ytterst få personer som medvetet skulle göra djuren illa. Det handlar oftast om att man har fått ett eller annat problem som sätter sina spår i djurhållningen, och ibland kan det handla om okunskap. Ju färre ingripanden vi behöver göra, dess bättre. Då har vi lyckats i vårt informationsarbete, säger Lars Bondeson.

Skulle länsstyrelsen förlora en process och djuren redan är sålda, överlåtna eller avlivade kan de inte krävas åter.

– Om domstolen finner att myndigheten har begått ett fel, då kan djurägaren kräva skadestånd och få det beviljat, konstaterar Lars Bondeson.