Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Man måste anpassa sig"

Han läste böcker av Astrid Lindgren när han var liten. På arabiska. Hemma i Bagdad.

Sedan kom kriget och Rami Alshamary hamnade så småningom i Sverige.

– Då kände jag mig totalt avklädd. Allting var nytt. Språket, de sociala koderna, maten, klimatet...

Annons

Men i Bagdad kunde han allt. Tävlade med kompisarna om att vara bäst i klassen. Kollade på tv-serien om Nils Holgersson efter fredagsbönen.

– Åh, vi älskade det, jag och mina systrar.

Det finns mycket att säga om Bagdad. Rami minns hur vackert det var när han var liten och hans mamma levde. Och infernot som kom, när hans mamma dog och kriget bröt ut 2003. Då var han sex år.

– Jag vet hur det är att springa för sitt liv. Man hör hur det smäller i närheten och alla börjar springa fort för att komma därifrån och man hör hur fotstegen runt omkring en tunnas ut och man är så rädd att man kissar på sig.

En gång blev han skadad när en bomb exploderade i närheten.

– Två av mina kompisar dog. Men jag hade tur och överlevde. Några revben blev brutna och jag blev skadad i benen.

Han fick inga fysiska men, men han kommer aldrig att glömma det.

Sedan berättar Rami om den döda familjen han såg på gatan. Alla hade blivit halshuggna och deras huvuden hade lagts på deras bröstkorgar.

– Människor gick förbi och bad en bön. Sedan gick de vidare. Och familjen fick ligga där och ruttna tills sopbilen kom och hämtade dem.

Sedan förlorade han sin pappa och blev ensam kille i familjen som till slut bestod av fem syskon.

– Då kunde jag inte gå i skolan längre, men jag gick dit ändå ibland. Jag blev ett gatubarn för att kunna försörja mig. Tog massor med olika jobb.

Till slut kände Rami sig som en vuxen man i en pojkes kropp, även om han lirade fotboll med sina kompisar ibland. Barfota med en tom pet-flaska som boll.

Till slut flydde systrarna och Rami till Sverige. Nils Holgerssons sagoland.

– Jag blev överlycklig när jag såg Selma Lagerlöf på 20-sedlarna!

Först Malmö och en misslyckad familjehemsplacering. Sedan en lyckad placering i Söderhamn.

– Jag kom hit den 16 juni 2010. Sommaren innan jag skulle börja sexan.

Och han vet hur det är att komma till ett totalt främmande land. Att inte kunna berätta, prata och göra sig förstådd är en ohygglig upplevelse – lika hemsk som att inte känna någon i en totalt främmande miljö med en helt annan kultur och hela tiden veta att det inte finns något att återvända till.

– Då är man ensam!

Nils Holgersson-landet var inte så snällt som han trodde. Han blev retad och påhoppad för sin näsa, sin hudfärg och allt vad det var i den första skolan, så han bytte och började på Norrtullskolan i stället. Det blev lite bättre då.

– Men påhopp förekommer. Jag har blivit kallad för elfteseptember-terrorist, till exempel.

För att lätta på trycket fick han gå till lekpedagogen Laila Lindberg för att prata, måla och berätta om det helvete han har genomlevt.

Teckningarna har Laila sparat, och de talar sitt eget språk.

– Det var bra för mig, och jag tror att det är likadant för alla coola killar som kommer hit. Ett hej, ett leende och lite nyfikenhet är bra.

Frågor som: Vem är du? Var kommer du ifrån? Varför är du här? är en bra början.

Låter man bli kan killarna bli för coola, säger Rami.

Och språket är så viktigt. Det tog tre år för Rami att lära sig svenska på djupet.

– Jag är en språkmänniska, och är bäst i klassen på engelska. Både pappa och mamma var lärare i engelska.

Han har läst Sagan om ringen på engelska och Harry Potterböckerna på svenska.

– Och Strindberg på arabiska. Nu har jag läst Gustave Flauberts Madame Bovary på svenska. Har du läst den?

Rami vill fylla sitt liv med kunskap. Efter nian blir det ekonomi- eller teknikprogrammet med sikte på att bli civilekonom eller civilingenjör. Han vill inte bara kunna dansa hiphop. Eller bara lyssna på rock. Bredd och djup på samma gång vill han ha.

– Jag har hittat mitt eget ankare och det är kunskap.

Han är fullproppad med metaforer och beskriver sitt liv som en riktig djupdykning, och där på botten hittade han ankaret och repet och valde att klättra uppåt för att se ljuset. Precis som rosen han ritade som 12-åring. Den som växte upp i skräpigt avloppsvatten men orkade ta sig upp till solen.

Ju mer han kan om världens religioner och kulturer, desto mer kan han anpassa sig till det som livet och det föränderliga samhället kräver.

– Att öppna sinnet och kunna läsa de sociala koderna och verkligen försöka se och förstå sammanhangen är viktigt. Då kan man anpassa sig, förstå och leva med världen, säger Rami Alshamary, som fyller 17 år i december.