Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Man får hänga med och gilla läget"

Hon lämnade ett intensivt och lustfyllt yrkesliv bakom sig som chef på Kulturskolan. Som pensionär är det också viktigt att se till att ha en uppgift i samhället och livet, menar Kerstin Olsson. Det blir vad man själv gör det till och hennes almanacka är så gott som fullspäckad varje vecka.

Annons

Trots att hon trivdes bra på jobbet såg Kerstin Olsson fram emot pensionärslivet, att slippa kliva upp sju på morgonen och att få mer ork och tid till annat. Hon värdesätter friheten och att hinna göra saker så länge hon är frisk.

– Det känns som en lyxig tillvaro att ha tid att ta hand om hemmet. Jag är positiv och har mycket att vara tacksam över. Det beror mycket på vad man själv gör med sina dagar och att man har roligt, säger hon.

En av de första sakerna Kerstin Olsson gjorde som nybliven pensionär var att skaffa ett växthus ute på gården. Nu är hon och hennes man Bo Jonsson i princip självförsörjande på grönsaker.

– Det har varit en dröm. Jag har odlat hela livet, men det är först nu jag har tid ordentligt. Det är ett sätt att koppla av och så skönt att rensa ogräs, även om det låter knäppt, säger hon.

Sommaren 1968 flyttade Kerstin Olsson och hennes dåvarande man från Norrbotten till Norrala och ett Hälsingland som då blomstrade av musiker och kulturliv. Hon arbetade som musiklärare på flera olika skolor i kommunen och som blockflöjtslärare på Kulturskolan. När Kerstin Olsson gick i pension 2010 hade hon arbetat i nästan 40 år, de sista tio åren som chef. Nu har hon varit pensionär i tre och ett halvt år.

– Jag tror att det är viktigt att förbereda sig mentalt för övergången. Jag har aldrig känt någon ångest inför att gå i pension, det har aldrig varit en stor deal för mig. Jag har trivts varenda dag på jobbet och trivs varenda dag som pensionär, säger hon.

Nuförtiden är almanackan som sagt fullbokad. Förutom umgänge med tre barn, sju barnbarn, syskon, vänner och bekanta är Kerstin Olsson engagerad i Norrala missionsförsamling, Trönö kyrka, hembygdsföreningen, en gympagrupp och en vävförening. Hon läser böcker, plockar bär i skogen, sysslar med hantverk och trädgårdsodling. Sitt genuina musikintresse får hon förkovra sig i som korist i Staffanskören och hon ser till att vara ute och röra på sig flera gånger i veckan.

– När den här intervjun är slut ska jag ta en tur i skogen på sparken. De gånger det inte är sparkföre så går jag. Det är viktigt att vara aktiv och ta hand om kroppen och mina förutsättningar är så bra de kan vara. Vi är båda friska i huset.

Men glädjen och tacksamheten kantas också av ett visst vemod inför åldrandet.

– På sätt och vis är det en sorg att bli äldre. Men det kan man inte göra något åt, det är bara att hänga med och gilla läget.

– Och att den yttre delen av en själv åldras snabbare än den inre – det är också saker man får ta. Eller som mitt tioåriga barnbarn sa: "Farmor, dina kinder rör sig. Det är lite löst". Ja, det är bara så det är, säger Kerstin Olsson med ett skratt.

Från början var tanken att trappa ner under de sista yrkesåren, men så blev det inte. Kerstin Olsson körde på i full fart till den dagen då det var dags att lämna över. Som chef är det svårare att gå ner och jobba deltid.

– Men för mig blev det inte så stor omställning. Visst kan man sakna arbetslivet och arbetskamraterna och jag kan känna ett stråk av saknad när andra gör mina uppgifter nu. Men det hör till livet och det måste man acceptera, säger hon.

I dag följer hon vad som händer på Kulturskolan, som har varit hennes andra hem under en lång tid. Hon hälsar på med jämna mellanrum och trots att mycket är sig likt på den gamla arbetsplatsen är det annorlunda att komma dit i dag.

– Det är roligt att träffa de gamla kollegorna, vi kramas och frågar hur vi mår och så. Men det är klart att de har fullt upp och måste springa iväg på lektioner och har inte tid med mig. Men så är det ju. Det får man ta med i beaktning, säger Kerstin Olsson.

Framtidsdrömmen nu är att få vara med och se barnbarnen växa upp. Äldsta barnbarnet är 19 år och minstingen fem. Viktigt för Kerstin Olsson i livet just nu är att hämta, skjutsa och finnas till för dem.

– Jag ser ljust på framtiden och tänker leva och vara frisk länge till. Men man kan inte ta livet för givet, det kan ändras fort. Livet känns mer ändligt nu än när jag var yngre, men det får man acceptera.