Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mammas värdiga omvårdnad

I 35 år vårdade hon de gamla. Med en nästan pedantisk noggrannhet sökte hon alla tecken på trycksår eller andra krämpor som kunde ha drabbat patienterna på den geriatriska kliniken.

Annons

Hon kunde till och med cykla tillbaka, på väg hem från kvällsskiftet, om hon glömt att titta till någons sår eller missat ett blöjbyte.

Sådan var min mamma.

Hon och hennes arbetskamrater brukade skämta om att de själva aldrig skulle hamna på långvården. De skulle dö fullständigt utarbetade innan det var dags.

Där hade hon fel.

Redan vid drygt 70-års ålder märkte vi barn att det inte stod rätt till. Mamma glömde, skrev märkliga minneslappar, blev oförmögen att laga mat och hade till slut svårt att hitta hem.

Efter ett antal demensutredningar, där hon in i det längsta försökte kamouflera minnesförlusten, enades den kommunala omsorgen och vi barn om att hon behövde viss hjälp.

-Dumheter. Det är väl jag som ska hjälpa er, fräste hon, när den vänliga hemtjänstpersonalen kom hem med matlådor, försökte dammsuga åt henne. Eller ännu värre, hjälpa henne med badrumsbestyren.

När jag så fick rycka ut en onsdagskväll, köra femton mil enkel resa, för att duscha henne, förstod jag att det var en tidsfråga innan mamma skulle behöva in på ett äldreboende.

Att jag senare hittade alla matlådor, oöppnade, i en prydlig hög på balkongen, gjorde mig inte mindre övertygad om att hon själv var oförmögen att fatta beslut om var hon skulle bo.

Så fick hon en tid på ett privat gruppboende. Inrett som ett privat hem, varför mamma stormtrivdes. Utom när hon skrämdes av för många okända människor som "trängt sig in i hennes lägenhet".

Välkända maträtter, eftermiddagsdans till kaffet och läppstiftet på vid promenader gjorde ändå att hon kunde känna sig trygg i en sinnevärld som höll på att bli alltmer förvirrad.

Tröstande röster och kramar när ångesten trängde sig på.

Till slut bär så inte benen. Handen för inte skeden till munnen. Inget ansikte verkar bekant. Apati.

Flera år följer så av sängliggande på ett kommunalt sjukhem.

Tom blick och bara ögonblick av medvetenhet och igenkännande. Men ett hjärta som tickar och går.

Men inte ett liggsår. Inte ens en antydan till slarv. Bara vänliga röster, fasta handlag och gott omdöme.

Kanske handlar det mest om vilka de är, de som vårdar våra mammor och pappor.

Mamma släppte taget om livet i augusti.

Barmhärtigt vårdad in i det sista.

Mer läsning

Annons