Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mäktigt publikstöd för Takida

/

Storsjöyran i Östersund inleddes med ostadigt väder med stabila artister.

Populärast under torsdagen var utan tvekan hemmabandet Takida.

Annons

Det sägs att man aldrig blir profet i sin egen hemstad.

Tur då att Takida kommer från Ånge, inte alltför många mil från Östersund. Och några profeter är de knappast heller. Snarare hyllas de av Östersundspubliken som gudar, när de som andra band står på Stora scenen.

Sedan förra året har Stortorget byggts om. Bland annat har trappor satts in som skapar etapper i stället för en sluttande nedförsbacke fram till scenen. Ombyggnaden är till det bättre, och ger en snygg inramning till scenen och gör det möjligt för alla att se artisterna på scenen.

Innan Takida går på har Sahara Hotnights stått på samma scen. Men Robertforskvartetten imponerar inte. Kanske beroende på att det är första stora spelningen under Yran och att publiken inte hittat dit. De är proffsiga och scenografin är snygg, med påfåglar och fjäderplymer, men det slår inte några gnistror från tjejerna.

Istället är det när Takida tar över taktpinnen som stämningen blir sådär laddad som bara svenska sommarfestivaler kan vara.

Det beror egentligen inte så hemskt mycket på Takida. Visst är de medryckande och musiken trallvänlig. Och visst märks det att det är speciellt för bandet att avsluta festivalturnén på hemmaplan.

Men i stället är det publiken, som minst tredubblats sedan Sahara Hotnights, som skapar stämningen. När monsterhitten Curly Sue rivs av som tredje låt når allsången Skansen-proportioner.

Sist ut på torsdagskvällen är Anna Ternheim, som kör en förkortad version av det set hon framförde på Freluga Trädgårdsscen för några veckor sedan. Publiken har återigen halverats. Men mörkret har lagt sig över Stortorget och regnet har dragit förbi, så pass nyss att luften fortfarande känns fuktig. Det borde alltså vara perfekta förutsättningar för melankolisk gitarr- och pianobaserad pop.

Och Anna Ternheim vill verkligen fylla ut den stora scenen. Iklädd skinnkläder hinner hon både att stå på knä och hamra på gitarren – som om hon vore en tidig version av Slash – och hoppar ner för att möta publikens kollektivt framsträckta armar och jubel.

Men sen är det som att hon kommer av sig; Att hon inser att hon inte är någon megastjärna. Att hon snarare skulle passa inomhus på Teaterscenen, i ett nedsläckt rum med en sittande publik.

Yrans stora scen kanske blev för stor ändå.

Mer läsning

Annons