Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Madonnan en symbol för godhet

/
  • Madonnans blick är viktig för Diana Andersson. Oändligt omsorgsfullt skrapar hon fram ögonens yta. De är de enda ytorna på marmorskulpturen som ska poleras.
  • Delsbokonstnären Diana Andersson arbetar med madonnaskulpturen. Den står på en uppbyggd ateljé i hennes trädgård för att lättare kunna flyttas till ett lastbilsflak för transport till Bollnäs.
  • Diana Andersson låter madonnan hålla barnet framför sig. Papperskronan på hennes huvud kommer att bytas ut mot en förgylld.
  • Barnets ansikte är riktat rakt fram och har ett drag av både förnöjsamhet och nyfikenhet.
  • I Diana Anderssons ateljé finns flera olika skulpturer på madonnatemat. I mitten står en madonna med kaninöron på knä.
  • Madonnans blick är viktig för Diana Andersson. Oändligt omsorgsfullt skrapar hon fram ögonens yta. De är de enda ytorna på marmorskulpturen som ska poleras.

Madonnan vid Vågen ska hon heta och efter viss debatt ska hon placeras vid infarten till Bollnäs centrum. Konstnären Diana Andersson skulpterar henne. Christina Hedquist har besökt Taggatorpet i Delsbo.

Annons

När jag rundar Taggatorpets husknut hemma hos Diana Andersson är madonnan det första jag ser och hon tar andan ur mig direkt. Konstrasten mot den svenska försommaren och den utomhusateljé Diana Andersson byggt upp kring henne under arbetet, förstärker upplevelsen av madonnans milda utstrålning.
Hon står på sitt podium av kraftiga bräder tunga nog att bära upp den färdiga skulpturen på ett par ton.
– Jag har byggt det så högt för att hon lättare ska kunna föras över till ett lastbildflak, förklarar Diana Andersson.
Byggställningen är högst på mitten där skulpturen står. Det får mig att associera till de sidokapell med Mariaskulpturer jag stått framför i så många kyrkor i Italien och andra Medelhavsländer.
Nu står en kvinnohög madonna i renaste vit italiensk carraramarmor i den grönaste svenska försommaren. Upplevelsen är så häftig att jag stannar upp för att sedan långsamt närma mig.

Även som icke-religiös kan jag inte undgå att känna vördnad inför många av de utsökta madonnor av konstens mästare jag beundrat. Den här är annorlunda, men har en liknande laddning.
– Gå upp och känn på henne du, uppmanar Diana Andersson när hon ser min reaktion.
Jag går uppför trappan, kryper under ett rep, och står ansikte mot ansikte med den unga marmorkvinnan som håller sitt barn så stadigt framför sig. Hennes ansikte är svagt nedåtböjt med ett milt men inåtvänt leende. Det verkar inte vara barnet hon ler åt, mer åt sina egna tankar.
Jag stryker henne försiktigt över den vita, släta kinden och följer med ögat hennes hår som nästan är fotlångt. Så här nära syns den matta marmorytan med svagt synliga grå stråk. Diana Andersson förklarar att den kallas Ordinario bianco och tål att stå ute.
– Ögonen ska jag polera släta, säger hon. Det kommer att reflektera solen och förstärka hennes mystik.
När vi ska ta bilder tar hon fram ett av de fina instrumenten hon skaffat i Italien för att bearbeta marmorn. Oändligt försiktigt skrapar hon fördjupningen innanför Madonnans ögonlock.

Det syns vilket innerligt förhållande Diana Andersson själv har till sin skulptur. När hon böjer sig fram för att få sina ögon rakt framför madonnans och börjar skrapa, tappar hon kontakten med mig och kameran. När jag ska ha en bild utan hennes händer kan hon nästan inte slita sig.
– Jag måste också tänka på att se henne på håll, då ser allt snabbt mindre ut, förklarar hon och hoppar ned på backen.
På huvudet ska madonnan ha en förgylld, vid krona, inspirerad av den stora madonnastaty i Bollnäs kyrka.
En madonna som håller sitt barn rakt framför sig är en konstruktion som Diana Andersson inte sett någon annanstans.
– För mig är madonnan en arketyp och inte bara religiös symbol i första hand, säger hon. Hon står för oegennyttig godhet.
I Diana Anderssons bildvärld går allt ihop, barndomens sagofigurer, egyptiska statyer och sådana från den grekiska och romerska mytologin.
Hon har kollat med en katolsk konstprofessor att hennes staty inte innehåller något som kan uppfattas som stötande.
– Jag har inte tänkt reta någon, snarare att min madonna ska uppfattas som en snällhetsprovokation, förklarar hon. Jag försöker dra en lans för godhet och det är naturligt att då dyker det upp en del smådjävlar.
Det sista säger hon med anledning av den debatt som förts i Bollnäs om skulpturen och dess placering vid Vågen och infarten.

Under vårt samtal ringer en representant från Bollnäsbyggdens kulturstiftelse, som beställt skulpturen att överlämnas till Bollnäs kommun.
Den ska kallas Madonnan vid Vågen och Diana Andersson ska nu sätta full fart att få den klar till 28 augusti.
Då ska den både ha fått en 1,4 meter hög bottensten i granit och försetts med en stående, båtformad bakgrund som madonnan ska stå i. Den blir koboltblå på insidan och får förgyllda taggar längst ytterkanten.
Bildspråket med de gyllene taggarna har hon hämtat från madonnan i Bollnäs kyrka.
– Jag tycker det är jävligt starkt, modernt, kitschigt och lite som serietidningsspråk, säger hon.
På riktigt lång håll kommer den totalt 3,7 meter höga skulpturen att kanske påminna om en ljuslåga.
Diana Andersson har laddat den med fler symboler, men det vore synd att berätta om alla i förväg, tycker hon.
Helst vill hon att Madonnan vid Vågen ska placeras med ansiktet vänt mot söder, för soleffektens skull.

Christina Hedquist

Mer läsning

Annons