Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

M-teori långt från praktisk verklighet

/

Två av tre arbetslösa svenskar står idag helt utan ersättning ifrån arbetslöshetsförsäkringen.

Annons

Det innebär att 120 000 personer får klara sin försörjning bäst de kan; med hjälp av familj och vänner, välgörenhetsorganisationer eller kommunernas försörjningsstöd.

I början av 2006 fick 70 procent av de som var arbetslösa a-kassa. Motsvarande andel i november 2011 var 36 procent. Eller med andra ord: 64 procent av de heltidsarbetslösa var hänvisade till andra alternativ än a-kassan för att klara sin försörjning.

Exakt vilka dessa andra alternativ är vet ingen, då det inte finns någon heltäckande statistik över hur de som saknar ersättning klarar sig. Men vi vet att arbetslöshet idag är den klart vanligaste orsaken till att försörjningsstöd utbetalas. 38 procent av de som fick försörjningsstöd 2010 fick det på grund av arbetslöshet. Och vi vet dessutom att kostnaderna för försörjningsstöd ökar.

2007 genomförde alliansregeringen ett knippe ytterst medvetna förändringar i a-kassan. Först höjdes avgifterna. Ganska lite för vissa, rejält för andra. Avgifterna kopplades till arbetslösheten inom de olika branscherna. Det är därför som en hotellstäderska idag får betala 360 kronor per månad för medlemskapet i a-kassan samtidigt som en ekonom i samma bransch betalar 90 kronor i månaden.

Därtill försämrades villkoren för den arbetslöse som behövde få ut ersättning från sin a-kassa. Det finns en inbyggd nedtrappning som mynnar ut i ett definitivt stoppdatum. Studerandevillkoret togs bort och möjligheten för deltidsarbetslösa att fyllnadsstämpla begränsades. Taket i a-kassan har legat stilla sedan 2002, vilket gör att det nu bara är två av tio som får 80 procent av sin tidigare lön i ersättning. Därför erbjuder en rad fackförbund sina medlemmar inkomstförsäkring som komplement till a-kassan. Facken vet nämligen att alltför få kan få ut tillräckligt för att inte behöva lämna hus och hem vid eventuell arbetslöshet.

Den ändring som drabbat flest kan emellertid vara skärpningen av arbetsvillkoret, det som avgör om du överhuvudtaget har rätt till ersättning. En person måste ha jobbat minst 80 timmar i månaden under sex sammanhängande månader innan arbetslösheten. Antagligen är det förklaringen till att unga och invandrare är överrepresenterade bland dem som inte lyckas kvalificera sig. Det vore dock rimligt att även den som arbetar deltid och den som blandar perioder av arbete med perioder av arbetslöshet ska ha möjlighet att bli insläppt i arbetslöshetsförsäkringen.

En bärande del i arbetslinjen tycks vara att hungriga vargar jagar bäst. Att det skulle bli lättare att få ett jobb enbart för att det blir svårare att få rätt till a-kassa är en ekvation som möjligen fungerar i den moderata teorin, men inte alls i en praktisk verklighet där det finns ont om jobb att söka.

Sammantaget blev det dyrare att vara med i a-kassan samtidigt som det blev svårare att kvalificera sig för rätten till ersättning. På så sätt är det inte konstigt att en halv miljon svenskar lämnade sina a-kassor efter förändringarna. Det är sällsynt att vilja betala mer för en försämrad produkt. Konsekvenserna av detta syns nu, när arbetslösheten är uppe i åtta procent och två tredjedelar av de arbetslösa står utan ersättning från a-kassan.

Mer läsning

Annons