Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lyssna på Mona Sahlin SSU

/

"Sluta att slå folk i huvudet med att de är höger- och vänstersossar! Ni får inte göra så! Röt Sahlin från scenen (…) Det var någonting med rösten; hon lät förtvivlad. Om ni bara kan komma tillbaka till att SSU kan påverka samhället igen, vädjade hon".

Annons

Orden är Thorbjörn Nilssons och kommer från boken De Omänskliga (2010) – ett gediget och välgjort försök att återge politikens maktspel i textform. I avsnittet om den långa och infekterade falangstriden som präglade SSU under 90- och 00-talet beskrivs scenen när den dåvarande partiledaren Mona Sahlin skäller ut ett SSU-distrikt för deras hårdföra strid mot sina förbundskamrater.

Falangstrid mellan höger och vänster inom SSU är inte ett modernt påfund. Men det var i mitten av 90-talet som det verkligen började eskalera. Allt fokus som skulle kunna ägnats åt politiskt nytänkande ägnades under ett flertal år istället åt falskspel, utfrysning, medieutspel och ständiga knivhugg mellan de olika grupperingarna. Den politiska skiljelinjen som låg i grunden var synen på EU och EMU, men det var en infekterad organisationskultur som förstorade upp den till oproportionerlig storlek. Många av de mest hårdnackade stridskämparna återfinns i dag i moderpartiets ledande skikt.

På tisdagen startade SSU:s kongress i Stockholm, och återigen stod Mona Sahlin i talarstolen. Men den här gången utan ett uns av ilska rösten. I stället hördes ömhet, stolthet och framför allt sorg. Det var en påtagligt rörd Sahlin som berättade om sina tonårsminnen från Utöya och sitt eget gryende politiska engagemang sett ur dagens ljus.

Det är också om säkerhet som det mesta av medierapporteringen från kongressen handlat om. Är ombudsmännen rädda? Hur ser det på det som hänt?

För tio år sedan hade det i stället handlat om intern kapprustning. En förändring som inte bara har med de tragiska händelserna i Norge att göra.

På onsdagen valde SSU-kongressen enhälligt den 26-årige västeråsaren Gabriel Wikström till ny förbundsordförande. Det faktum att nästan inget skvaller förekommit i medierna om huruvida han är höger- eller vänstersosse, pekar på en någorlunda läkt organisation.

Ett tungt ansvar vilar nu på denne Gabriel Wikströms axlar. SSU:s tidigare ordförande Jytte Guteland lyckades samla ihop det splittrade partiet och värva mycket nya medlemmar. Men någon kokande kittel av nydanande politiska idéer var SSU inte under hennes tid, trots att förbundet verkat i opposition under nästan fem år. (En position som vanligtvis genererar ideologisk utveckling).

Otur för arbetarrörelsen, för om det är något moderpartiet: S behöver bistånd med i tider då Juholt skjuter från höften, så är det just hjälp att finna det politiska svar som på ett samlat, angeläget och relevant sätt möter samtidens utmaningar.

Detta är dock ingenting som kommer överlämnas till SSU med silversked. För det krävs hårt jobb, självkritik och en vilja att pröva gamla sanningar. Av Wikströms linjetal att döma ligger något sådant inte nära - de urvattnade plattityderna var många. Att Håkan Juholt var imponerad förvånar inte, då anslaget kunde lika gärna vara hans eget.

Svensk politisk debatt mår bra av, och behöver, intellektuellt skarpa och ideologiskt välgrundade argument från vänster. Det ger en bredd som får såväl konservativa som liberaler att tankemässigt stå på tårna. SSU borde, nu när de energislukande bråken i alla fall på ytan verkar vara på upphällningen, kunna vara en utmärkt plantskola för detta. Det är på tiden att förbundet låter Mona Sahlins vädjan för länge sedan sjunka in ordentligt: Kom tillbaka till att påverka samhället igen.

Mer läsning

Annons