Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lyssna eller bara tuta och köra?

/

Partipolitik är inte lätt.

Häromdagen presenterade alliansregeringen ett stort sysselsättningspaket för kultursektorn. Strax därefter anklagade några sossar regeringen för att ha plankat ett socialdemokratiskt förslag.

Annons

I början av veckan gick alliansregeringen ut med budskapet att det inte blir någon ersättning till före detta fosterhemsbarn. Strax därefter kom nytt besked om att regeringen är beredd att backa på förslaget.

Är det fel om regeringen tar intryck av oppositionen och plankar eller omformulerar oppositionens gamla idéer och gör dom till sina?

Är det fel om regeringen lyssnar till protester och synpunkter och erkänner att en fråga måste prövas på nytt och kanske till och med kommer med ett annat nytt förslag?

Eller är det kanske helt enkelt så som det ska vara, men som det alltför sällan är?

Kulturarvslyftet som regeringen presenterat innebär att regeringen satsar närmare 850 miljoner under de tre kommande åren för att digitalisera, inventera och vårda kulturarvet. En satsning som beräknas ge kultursektorn i Sverige 4 400 nya medarbetare.

De två socialdemokratiska riksdagsledamöterna Jörgen Hellman och Christina Oscarsson säger till Dagens Nyheter att regeringsförslaget är en ren plankning av deras motion från i våras.

Dessutom påminner Kulturarvslyftet om de Accessjobb som den socialdemokratiska regeringen införde årsskiftet 2005/2006 och som sedan den borgerliga regeringen följde upp, men som avslutades under 2008 och 2009.

Om det nu förslaget med jobb till kulturen är bar, om förslaget har bred uppslutning, varför är det då så viktigt att bråka om vem som var först? Är det inte viktigare att tillsammans försöka genomföra förslaget så det blir så bra som möjligt?

När barn- och äldreminister Maria Larsson försvarade regeringens beslut att det inte skulle bli någon ersättning till fosterhemsbarnen motiverade hon det bland annat med att det inte skulle bli rättssäkert och att det skulle bli problem med gränsdragningen.

Men redan på kvällen samma dag var det annat ljud i skällan. Då skickade hon en inbjudan till S, MP och V om överläggningar om fosterhemsbarnen.

Visst kan man tycka att regeringen borde agerat annorlunda från början, i synnerhet som utredning och andra instanser förordat ersättning.

Men nog är det väl bättre med en regering som tar intryck än en som bara tutar och kör?

Frågan är bara vilket skälet till överläggningarna är. Om regeringen verkligen är intresserad av att ge ersättning, eller om den bara är rädd för ytterligare ett nederlag i riksdagen om den övriga oppositionen gör gemensam sak med SD. Och det har ju inte oppositionen dragit sig för att göra hittills.

För i sak har varken problemen med rättssäkerheten eller gränsdragningen förändrats.

Partipolitik är som sagt inte alltid så lätt att förstå sig på. Ibland riskerar taktiken och den snäva omsorgen om det egna partiet, och avgränsningen mot de politiska motståndarna, vara viktigare än att komma överens.

Och det gäller tyvärr alla partier.

Mer läsning

Annons