Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lusten att skriva kommer allra först

För några år sedan, i en sådan här krönika, lovade jag dyrt och heligt att jag aldrig skulle skriva en skönlitterär roman. Då hade jag under en period överösts av böcker av entusiastiska och bekräftelsesökande debutanter, varav många själva hade bekostat tryckningen av sina alster. Jag läste, och blev allt tröttare.

Annons

Jag insåg då hur otroligt svårt det är att skriva en hel roman. Hur dialogen ofta blir stolpig, persongestaltningarna fyllda av klichéer och handlingen inkonsekvent. Ibland var researchen bakom historien undermålig och fakta talade helt emot fiktionen. Och så dessa omständliga beskrivningar som bara var ord utan innehåll.

Det är verkligen ingen semester att skriva, det vet eleverna på Bollnäs skrivarlinje. Men ett besök där för en vecka sedan fick mig ändå att uppleva den där pirriga lusten att skriva fiktion som jag ibland kände under uppsatsskrivningen i högstadiet och gymnasiet. Tro det eller ej, men de fria ämnena på svenskaproven i aulan gav mig då och då en kreativ kick.

Nu börjar jag drömma om att få tid att utforska skrivandets olika skrymslen och vrår igen, testa olika genrer och metoder, söka nya vägar – även de lite farligare.

När jag utbildade mig till journalist för över 30 år sedan försvann tyvärr mycket av det där lustfyllda flödet. Journalistiken är oftast så fast i formerna – "vad, när, hur, var och varför" på ett begränsat antal tecken.

Det talas ibland om att skrivarutbildningarna inte skapar författare och att det finns en risk att litteraturen likriktas när fler skrivsugna väljer att formellt utbilda sig i yrket.

Men det tror jag inte alls. Den som drömmer om att bli författare har redan grunden i sig – berättelserna, språket och formuleringsglädjen. Med rätt vägledning och en öppenhet att ta emot andras råd och kritik, samt en envishet som tillåter även en fjärde omskrivning, kan en text bara bli bättre.

Därmed inte sagt att den som går en skrivarutbildning blir en bra författare.

Intresset för skrivandet har ökat enormt på senare år. Kanske en del kan förklaras med att det har blivit lättare att dela med sig av det skrivna i digital form. I dag kan nästan vem som helst ge ut en egen roman. Det kostar några tusen att trycka upp böcker och distribuera dem, och allt fler väljer den möjligheten.

Kanske en del av de där pengarna först borde läggas på en ordentlig skrivcoach som nagelfar vartenda kommatecken, pekar finger åt upprepningar och ifrågasätter själva upplägget. En halvbra roman kan bli en hyfsad novell, den tunga faktaboken kanske borde göras om till en lustfylld barnbok eller den där sparsmakade dikten byggas ut till ett helt kapitel i en längre berättelse.

Nej, den stora romanen kommer jag nog aldrig att skriva, men lusten till språket och berättelserna behöver ju inte landa där.