Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lundells "Jack" fortfarande ett välformulerat angrepp på de privilegierade

Det har passerat fyra decennier sedan Ulf Lundell debuterade med "Jack". Crister Enander gör en omläsning.

Där är den igen. Omslaget är sig likt. Däremot är denna ren och prydlig, oanvänd och väntar på att bli läst. Dessutom har boken hårda pärmar. Det var fyrtio år sedan den kom ut och lyckades med konststycket att skapa en märklig uppståndelse och en segdragen debatt, ett meningsutbyte som jag mest minns som ett sammelsurium mellan feta magbullrande herrar – ja, det var mest män – som inte verkade veta det minsta om de ämnen eller grupper av unga människor som de hade egendomliga åsikter om. Om den värld romanen skildrar visste de mindre än vad en ordinär aktieklippare på Skeppsholmen vet om fårskötsel i Turkiets norra bergstrakter.

Men åren går. Tiden är flyktig; hastigt flyr den framåt. Från den numera ansenliga hyllan med böcker som Ulf Lundell har skrivit under de gångna decennierna plockar jag ner Jack, hans debutroman från 1976 – fyrtio år har den nu nötts på sin breda bokrygg. Borta är det välvårdade intrycket. Den mastiga luntan är ganska smutsig. Jag måste ha läst den utomhus eller åtminstone haft den med mig på någon fest eller spontan picknick. Den har kvar några gräsfläckar sedan jag säkert haft med mig den för att imponera på någon.

Nu har det passerat fyrtio år. Fyra decennier sedan Ulf Lundell gjorde vad som måste betecknas som en av de mer remarkabla bokdebuter som detta försiktighetens land upplevt.

Ett erkännande. Lika bra att få det sagt. Jag tillhör inte den grupp som sveptes med av den ganska löjliga kulten kring och det enögda hyllandet av "Jack". Jag fann den en aning tjatig, och – ironiskt nog då jag var sjutton år och Lundell tjugosju – omogen i sin mer övergripande människosyn – inte minst när det gällde det motsatta könet. Jag tog redan då tveklöst illa upp av hur kvinnorna i romanen behandlas och beskrivs – de är mest av allt dekoration och föremål för åtrå från männens sida. Och jag kunde inte på minsta sätt sympatisera med drömmen om det slappa kravlösa livet som trots allt i romanen framställs som det ideala livet.

Frihet är ett ord som Lundell använder ofta. Öl, bärs, brudar, holk på holk. Brass och marijuana. Om och om igen. Dags för ännu en pissljummen bärs, en pava blaskigt rött till och en ny holk, och kanske – i bästa fall – en flaska brännvin ovanpå det. Deras tankar går rakt in i dimbankarna. Folket på festerna yrar vilt och utan sammanhang och viftar med armarna i luften eller så däckar de och antar genast formen av en halvfylld kolsäck placerad i något avigt hörn.

Om och om igen samma bedövning får de få grå cellerna av billigt vin och blaskig pilsner och segt surt brass.

Det livet är, utifrån betraktat, samma sorts liv som huvudpersonen Jack säger sig vilja fly ifrån ute i villaförorten Värmdö – i ett mindre hus hans far slitit ihop. Att TV-apparaten ersätts med en massa brass – ja, vad då? Vad är den egentliga skillnaden? Samma sega rutiner, samma stenhårda fälla i rutinens malande monotoni . Samma satans rävsax. Den frihet ruset ger är uteslutande en chimär, en falsk känsla som snart försvinner då röken skingras och baksmälla börjar banka i pannbenen.

Sanningen är en annan: De sitter fast. De rör sig inte mer framåt än den generation de försöker göra uppror emot. Det lilla gänget håller för det mesta ihop – Jonny och Bart, Harald och Jack Råstedt. De går på fester, smiter in bland överklassens glittrande partyn, de kör till Gotland för att verkligen leva livet en sommar. Slutet blir dock en befrielse.

En ansats av tjatighet går inte att förneka, men redan då, med sin debutroman, räddar Ulf Lundell sin bok genom sitt språk. Det svajar förföriskt och rytmiskt, raderna lockar och drar obevekligt till sig intresset. Berättarrösten är förförisk i sin starka energi och eleganta fyndighet. Tidens egen vind blåser genom beskrivningarna. Ibland är det medvetet monotont och låter mest som hjul på en asfalterad väg där det nyss har störtregnat. Ändå sjunger det om raderna. Ulf Lundells andra styrka, efter språket, är förmågan att faktiskt vara där. Han skriver inte från sidan. Han iakttar inte ett skeende på ett distanserat avstånd. Enkelt uttryck; Han sitter fast mitt i skiten. Han sitter fast lika hårt som de gestaltar han skriver om. Därav autenticiteten. Därav trovärdigheten. Därav den vassa skärpan.

På så sätt blir Jack ett vittnesbörd av betydelse och inte minst en påminnelse om en annan tid än den förryckta prylgalenskapen och egoistiska samtid som är vår. En annan ordning är här i Jack ännu möjlig. Drömmarna är vid liv. Det är vi, folket, som ska bestämma de kommande årens väg. Den insikten får aldrig gå förlorad.

Jag måste erkänna en sak till: "Jack" är idag en avsevärt bättre bok än vad jag tyckte att den var då jag läste den i tonåren. Kanske var den för nära, eller snarare var den typen av människor som Lundell skildrar alltför många och för nära inpå mig. Ändå. Det är tveklöst ett högt betyg för en samtidsroman att den bevarat sin litterära styrka.

Tidskänslan, vad som låg i luften och vad som styrde dessa grabbar – de skulle snart fylla tjugofem år – på deras motvilliga strävan att bli riktiga och vuxna män, går idag fram tydligare, skildringen når djupare och fungerar mer som en viktig och avgörande relief till tidsperioden och den anda som då var mer eller mindre förhärskande. Idag stör mig inte flummarna och deras slappa attityd och deras dumdristiga längtan efter att de stekta sparvarna ska komma flygande rakt in i munnarna på dem. Bättre att ha de vildaste och allra omöjligaste luftslott hägrar och talar om en flammande framtid som faktiskt går att förändra och påverka än att som idag – som så många gör – mer eller mindre helt sakna framtidstro.

Jacks haka är markant delad i två delar, som en skäggstubbig barnstjärt, skriver Maria-Pia Boëthius i romanen Svensson, Svensson. I "Jack" få Boëthius gå under namnet Marre Bottin och sticker ut genom kanske det mest passionerad samlaget i "Jack". Romanens huvudperson är under en period tillsammans med den fiktive Jack. Utanför fiktionens pärmar var Maria-Pia Boëthius och Ulf Lundell och ett par under en tid. Boëthius skriver: Han köper porrtidningar och onanerar. Han sumpar alla jobb han får innan han ens börjat. Han dricker för mycket. Han festar upp alla pengar har får från socialhjälpen och så stänger dom av hans telefon. På morgonen luktar det finkel och slem i hans mun. … Han har skulder upp över öronen. Han har stampat sin skrivmaskin och gitarr – sina huvudsakliga arbetsredskap … Jag är kåtare än han. Jag har fler lustar.

Jag vet inte säkert. Men något säger mig att vad Boëthius skriver där på slutet sved ordentligt i författaren till Jack. Ingen vill väl på allvar hävda att Lundell inte vårdar sin framtoning som en machoman.

Det är befriande – mycket inspirerande – att läsa en roman som inte ber om ursäkt för sitt självklara klassperspektiv. Det skrivs förvisso många romaner idag som fortfarande har sitt perspektiv underifrån, men de liksom ber om ursäkt för det. Hos Ulf Lundell är det givet, bullrigt, hårt och oförsonligt. Jag skulle till och med vilja påstå att Jack präglas av ett ljuvligt klumpigt klassmedvetande. Jack är en falukorvarnas bok. Passar inte maten så stick!

Ty Ulf Lundell lägger sannerligen inte fingrar emellan. Det är vi. Och det är de andra, de däruppe som föraktar oss härnere. Likt två parallella världar som aldrig riktigt möts, åtminstone inte på samma villkor. Och än idag förblir "Jack" ett välformulerat och medryckande angrepp på de besuttna och privilegierade. Det är starkt. Och det ingjuter en känsla av hopp. Framtiden är inte förlorad.