Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lögn, förbannad lögn och statistik…

När Hälsingerådet kommunicerar sina tankar inför bildandet av Hälsinglands utbildningsförbund gör man det utifrån en beskrivning av elevantalet.

Annons

När Hälsingerådet kommunicerar sina tankar inför bildandet av Hälsinglands utbildningsförbund gör man det utifrån en beskrivning av elevantalet. Man påstår sig se ett vikande elevantal på gymnasieskolan i landskapet de närmaste åren. Detta visar man i ett tjusigt diagram där den första stapeln råkar vara rekordåret 2008/2009 då antalet gymnasieungdomar var som flest efter babyboomen i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Resten av staplarna löper från 2012 till 2017.

Intrycket man får då man ser diagrammet är att minskningen är drastisk. Då siffrorna granskas växer en annan verklighet fram. Antalet 16-åringar i landskapet är i år (2014) 1315 stycken enligt Hälsingerådets egen statistik. Lägst elevantal åren framöver (till och med 2020) är det nästa år då det finns 1252 16-åringar i hälsingekommunerna. Redan år 2018 är det emellertid 1390 16-åringar, och året därefter är det 1395 16-åringar som behöver utbildas på de olika gymnasieskolorna runt om i Hälsingland.

Fråga: Är det utifrån dessa siffror rimligt att använda elevutvecklingen som anledning till att skapa ett gymnasieförbund? Den minskning av elevkullarna vi upplevt de senaste åren är redan ett faktum, och de nerdragningar som detta medfört har redan gjorts, eller?

Kan man från Hälsingerådets sida inte komma med bättre argument än detta? Jo, man vill också förbättra elevresultaten. Detta vill man göra bland annat med distansstudier. Varje människa som arbetar i skolans värld, eller varje förälder med för den delen inser nog svårigheten i detta. En ungdom i gymnasieåldern är mycket sällan mogen nog att disciplinerat studera på distans. Man behöver ha en närvarande lärare.

Vidare säger man att varje individ ska ha goda möjligheter att ta sig vidare till den utbildning man önskar eller det arbete man vill ägna sig åt i framtiden. Hur rimmar det med intentionerna att stänga gymnasieprogram på hemorten och tvinga eleverna till pendling för att ta sig till den utbildning man verkligen vill gå (om man inte pluggar på distans förstås)? Vilka orter kan i realiteten ha ett sådant utbyte? Hur många elever kommer till exempel att pendla mellan Bollnäs och Hudiksvall? Personligen tror jag att detta kommer leda till fler negativa val för våra gymnasieungdomar där man väljer sitt andra eller tredjehandsval då det är dags att välja utbildning. Detta för att det inte känns hållbart att pendla av tids och umgängesskäl. Är dessa negativa val verkligen motiverade ur ett samhällsekonomiskt perspektiv?

Behövs verkligen denna mycket omfattande förändring av systemet? Varför kan man inte själv som kommun bestämma över sitt utbildningsutbud i dialog med de andra kommunerna? Regler för anställning av lärare i det nya förbundet och deras situation vad gäller pendling och arbete på flera skolor i olika kommuner ska vi inte tala om. Ställ er frågan: Vad vill vi med det här egentligen, och är det värt alla konsekvenser?

Dennis Malmberg

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel