Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

LO är en organisation för dem på insidan

Den "solidariska lönepolitiken" är osolidarisk

Annons

Att olönsamma svenska företag slogs ut av sina lönekostnader sågs länge som klokt, rent av önskvärt; föreställningen om "den kreativa destruktionen" omfamnades av arbetarrörelsen. Först tog man avsked av enskilda företag, senare hela branscher. Hej då varv, hej då textilindustri, de drabbade anställda får ett kompetenslyft i stället.

Denna grundbult i den svenska modellen för arbetsmarknaden konstruerades av Meidner och Rehn på LO och fungerade väl under de 1950- och 60-tal som ville skapa ett system för att i en tid av arbetsbrist frigöra arbetskraft från lågproduktiva företag till förmån för de högproduktiva.

Det var en modell byggd för en expanderande, kapitalintensiv industrisektor, illa anpassad för tjänste- och kunskapssamhällets krav, där personalen är många moderna tjänsteföretags stora kostnad. Men tanken på att yrkesskicklighet och -produktivitet inte ska visa sig i lönekuvertet gäller inte bara mellan branscher utan även mellan anställda.

I en tid av arbetslöshet fungerar modellen allt sämre. Genom att i avtalsrörelse efter avtalsrörelse verka för en sammanpressad lönestruktur, genom exempelvis påslag i kronor och inte procent, stänger LO ute ungdomar, invandrare och lågutbildade vars produktivitet inte når upp till ingångslönerna.

Men allt fler inser att "den solidariska lönepolitiken" är kontraproduktiv för jobben. Stödet för den bland LO-medlemmar har fallit från 75 till 50 procent på två decennier. IF Metall har gått med på flexibla avtal för att ge i grunden sunda företag en chans att övervintra under konjunktursvackor och landets två ledande nationalekonomer, Assar Lindbeck och Lars Calmfors, pekar ut ingångslönerna som ett allvarligt problem.

Regeringen har infört rut- och rot-avdrag, olika former av anställningsstöd och sänkt arbetsgivaravgift för vissa grupper. Oklarheten till vänster i svensk politik gör det oklart om dessa smörjmedel för jobben blir kvar.

Det våldsamt triangulerande M låter som LO om ingångslönerna. Det är bara C som är tydligt med att den svenska modellen borde liberaliseras.

LO påstår ofta att inkomstspridningen ökar. Det beror på hur man räknar. Den grupp direktörer som LO skriver rapporter om varje februari har fått högre löner, men också om den samlade lönesumman för dem konfiskerades ett år skulle LO-medlemmarnas löner inte kunna höjas med mer än motsvarande en varmkorv i månaden.

Lindbeck slår fast att lönespridningen varit konstant sedan 2000. Lägstalönens nivå på 60-70 procent av medianlönen i privat sektor ska jämföras med Tyskland, där ungdomsarbetslösheten är väsentligt lägre och där ingångslönen gör att arbetsgivare anställer unga. Våra konkurrentländer ligger på siffror mellan 30-50 procent.

Det är dags att överge synsättet att det är bättre att vara arbetslös och föremål för arbetsmarknadsåtgärder som förhoppningsvis ska höja den arbetssökandes produktivitet, än att vara på insidan av arbetsmarknaden och göra sin resa mot mer högproduktiva jobb där.

För arbetsmarknadsforskningen visar att facket reser hinder för svaga grupper men att de som får ett första jobb, om så bara ett enklare servicejobb, går vidare till andra yrken senare. Ett sådant synsätt skulle också ge nya skatteinkomster till det offentliga.

Men LO:s färdriktning är den omvända - från den i sig jobbskadliga linjen "lika lön för lika arbete" till "lika lön för olika arbete". LO-bossen Karl-Petter Thorwaldsson har beskrivit strategin för en ännu mer sammanpressad lönestruktur, som ska vara klart att lansera om ett par år, som "LO:s största projekt i modern tid".

Det vore djupt orättvist om LO lyckades, och ett nytt bevis på att LO är en organisation för dem på insidan. Assar Lindbeck har helt rätt att det är dags att gå från en solidarisk lönepolitik till en solidarisk sysselsättningspolitik.

Den solidariska lönepolitiken är inte vidare solidarisk med folket.