Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

LjP:s chefredaktör: "Skammen i att träda över gränsen"

Coronapandemin har slagit till i en andra våg. Ljusdals-Postens chefredaktör Christian Höijer skriver om ett år av prövning, om skammen att träda över gränsen och hoppet om ljusare dagar.

Det gick så förtvivlat snabbt där i mars när coronasmittan plötsligt var över oss. Först ett par månader av rapportering där “hotet” fanns nånstans i fjärran östern – en annalkande oroskänsla om en livsomställning så omfattande, främmande och overklig att den var svår att ta in.

Jag minns så väl när allt sjönk in på allvar. Kanske hade jag trängt undan det jobbiga. Det var i alla fall mitt under en tevesänd Champions League-kväll i fotboll på Anfield mellan Liverpool och Atletico Madrid. I dag framstår det så oerhört naivt att jag inte visste bättre då, 11 mars, men det var faktiskt först då som polletten föll ned och jag kunde ana vidden av det som höll på att ske.

Smittan hade fått fäste i italienska Bergamo, sannolikt via just en match i Champions League mellan Atalanta och Valencia ett par veckor tidigare där 40 000 fanns på plats på läktarna.

Jag minns att jag skrev till mina vänner i vår kompisblogg att "nu händer det, i helgen stängs nog läktarna i England". Så blev det också.

Nu är goda råd dyra. Nu prövas vi på riktigt allvar. Nu är det mobilisering av all upptänklig psykisk styrka som krävs. För vi kan inte göra annat än att fortsätta kampen.

Plötsligt var vi inne i det som nu känns som en grå vardag: Sprita händer. Umgås med så få vi kan. Jobba åtskilt, helst hemifrån.

Hålla avstånd.

Minns att jag vid ett tillfälle råkade ge en kram till en nära vän i ett oförställt ögonblick av spontanitet och hur min fru tjöt i högan sky över mitt tilltag.

Paniken. Och skammen i att ha trätt över den värsta av gränser.

Avståndet.

Numera känns detta förbannade avstånd som ett så invant beteende att det ibland vrider sig i magen när jag ser en gammal film där människor är nära. Den där första ingivelsen av smutsigt beteende, innan man inser att rullen är från 2018. Att folk faktiskt kunde spontankramas då.

Läs också andra krönikor av Christian Höijer: Till sist kom tiden ikapp Bosse Hedin och Kvar efter branden finns bara massor av frågor

Sommaren kom och med den sjönk smittspridningen. I augusti och september väcktes hopp om en framtid där vi kanske inte kunde umgås som tidigare, men i alla fall under kontrollerade former. Kanske kunde besök på konsertlokaler, teatrar och idrottsarenor bli aktuella för fler?

Men precis när läktarna öppnade för fler så slog den till:

Andra vågen.

Coronahelvetet strikes back, den här gången i mörkaste november.

Nu är goda råd dyra. Nu prövas vi på riktigt allvar. Nu är det mobilisering av all upptänklig psykisk styrka som krävs. För vi kan inte göra annat än att fortsätta kampen. Det gäller så klart att följa restriktionerna och därtill försöka leva sitt liv så normalt det bara går; syresätta muskler och hjärna med saker vi gillar och umgås på säkert sätt. Försöka hitta saker att se fram emot, ha ett positivt förhållningssätt för sig själv och sin omgivning.

Här i Ljusdal kan vi konstatera att smittspridningen hittills hållits på jämförelsevis låga nivåer sett till närliggande kommuner. När jag läser av statistiken från Region Gävleborg för Ljusdal 20 november så finns positiva provsvar från 199 av de 3809 personer som provtagits. En siffra på 5,2 procent, att jämföra med 8,9 procent för länet totalt sett.

Nu är det ändå svårt att glädjas åt att pandemisiffrorna är förhållandevis låga här när vi läser om hur andra har drabbats. I Delsbo, exempelvis, har smittan fått ett starkt fäste på Månsbackens vård och omsorgsboende där flera personer avlidit.

Fruktansvärda nyheter, förstås, men den enda framkomliga vägen är att fortsätta följa restriktioner i väntan på vaccin och bättre tider.

Så min uppmaning till alla er läsare är att fortsätta göra rätt saker.

Vi på Ljusdals-Posten lovar att finnas med er i kampen, vi lovar att du ska få all relevant information på vägen – och förhoppningsvis också en massa goda nyheter som håller humöret uppe.

Glöm inte att det blir ljusare dagar efter 21 december.

Jag ser det som ett tecken.