Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livet med Lucas

/
  • Den 29 juli 1993 kom en drygt elva veckor gammal Lucas till sitt nya hem, till matte Susanne och sonen Andreas – då ett år och nio månader. Nu är det april 2009, Andreas har hunnit bli 17 år och det är en något mer trind Lucas som vandrar över golven i lägenheten på Hedhamrevägen.

En sensommardag 1993 kom en liten, smal gråvit kattunge med rosa nos från Röste till sitt nya hem på Hedhamreområdet i Bollnäs. Lucas fick katten heta. Idag, i april 2009, är han en erfaren och inte fullt lika smal senior som snart fyller 16 år.

Annons

– Aldrig kunde jag väl drömma om att vi skulle få ha honom kvar så länge. Han har blivit en riktig familjemedlem och är verkligen högt älskad, säger matte Susanne Jönsson som tar emot i tamburen med Lucas i famnen.
Att en katt blir 16 år – vilket Lucas fyller 8 maj – är inte extremt ovanligt, men definitivt är det en aktningsvärd ålder för en katt. Man räknar med att 16 år för en katt motsvarar 80 år för en människa. Om en katt når en ålder av 21 år anses det jämförbart med en 100-årig människa.
Pälsen är fortfarande glansig och tät och Lucas rör sig till synes smidigt där han lunkar runt i lägenheten. Han ser ut att vara en mycket vital ”80-åring” och Susanne styrker den tesen.
– Han har hållit sig helt frisk under nästan femton år. I fjol var första gången vi fick ge honom medicin, för en infektion. Sedan fick han en godartad tumör på ena baktassen också, men den gick att operera bort och nu har det läkt fint så inga spår syns, säger Susanne och berättar hur orolig hon var för att det skulle vara en cancertumör innan det lättande beskedet att den var ofarlig kom.
– Han är ju ganska gammal nu och man vet ju att hans kommer gå bort förr eller senare, det är förstås oundvikligt. Även om man är beredd på det så kommer det bli väldigt jobbigt när det händer. Men kanske kan han få fortsätta vara frisk och hänga med tills han blir 20, hoppas kan man ju åtminstone.
Lucas har parkerat inne i sovrummet, på tryggt avstånd från den okände besökaren i vardagsrumssoffan. Han brukar göra så när personer han inte känner kommer, informerar Susanne.
Lucas har med åren utvecklat flera bestämda rutiner, som inte gärna får brytas. På morgonen är det exempelvis ”kelstund” på plastmattan i köket.
– Då kurrar han och kråmar sig riktigt. Det är det enda tillfälle man får klappa honom länge, nästan hur länge som helst faktiskt. Annars är han ingen knäkatt, utan vill ha sitt eget utrymme, berättar Susanne.
En annan rutin är att hoppa upp på fönsterbrädan på eftermiddagen/kvällen och kika om Susannes särbo, Berthil Jonsson, är på väg.
– Han brukar hoppa upp i fönstret en halvtimme eller tjugo minuter innan Berthil kommer, han verkar känna på sig när han är på väg.
Berthil brukar dyka upp nästan varje dag, och har oftast nåt gott med åt Lucas, så att det är efterlängtat besök är självklart. Men det tog lite tid för ”nykomlingen” att bli accepterad av Lucas, som var två år när Berthil kom in i bilden.
– I början fräste Lucas så fort han såg Berthil, en snyting med tassen kunde han också råka ut för, minns Susanne leende.
– Men så småningom gick det bättre och nu är de väldigt fina polare.
Susanne småskrattar när hon berättar om kvällen då Berthil råkat somna i soffan hemma hos sig och därför inte dök upp som vanligt.
– Lucas satt som fastlimmad i fönstret och spanade från sjutiden på kvällen ända fram till midnatt innan han gav upp… 
Den största delen av tiden spenderar Lucas inne i lägenheten, men om somrarna vill han ofta ut och kolla läget i stora vida världen. Nåja, åtminstone i närmsta grannskapet. Och även här har den här bestämde kattherren sina rutiner.
– När jag släpper ut honom gör han en lov runt huset, alltid samma väg, innan han kommer tillbaka och är på gräsmattan på framsidan. Om porten till trapphuset står öppen går han in själv efter ett tag, och om den är stängd så kommer han alltid in när man öppnar. Väldigt lämpligt, ler Susanne.
Lucas är en stilig katt som bär sina år med elegans. Han ser faktiskt fortfarande nästan lite kattungelik ut i de piggt nyfikna ögonen.
– De som ser honom brukar inte tro att han är äldre än max tio år, för han har så fin och blank päls. Sen har han fortfarande fina tänder och både synen och hörseln verkar bra – han reagerar på ljud i trapphuset som jag knappt hör.
Susanne har alltid varit noga med att ge Lucas bra foder, och tror att det kan vara en stor del i att han fått vara frisk och bibehålla vitaliteten. Veterinärrekommenderat torrfoder är den huvudsakliga födan och ”blötfoder” blir det ibland som populärt ”godis”. Vilket visar sig med önskvärd tydlighet när Susanne ska locka fram Lucas för lite fotografering; det räcker med att hon ropar ”Sheba” (favoritfodret) för att Lucas förhoppningsfullt ska komma tassande ut från sovrummet med svansen i spikrakt i vädret.
Lucas har förresten inte varit sen att prova på annat än traditionell kattmat när han fått chansen. Allt från fiskrens till sallad (!), russin (!!) och vaniljbulle (!!!) har fallit i smaken.
– Han äter allt möjligt och omöjligt, har det visat sig, ler Susanne.
Hennes förkärlek för katter sitter i sedan långt tillbaka, från barndomshemmet.
– Jag är en kattmänniska ändå från barnsben, vi hade alltid flera katter hemma som jag växt upp med och tagit hand om. Jag har till och med sett bilder där jag ligger i barnvagn och har katter bredvid mig…
En livsstil som hon alltså tagit med sig, och utvecklat tillsammans med Lucas de senaste sexton åren.
– Det är väldigt avkopplande och rogivande att ha en katt, och jag skulle tro att det gäller vilket djur man än har. Lucas är verkligen ett glädjeämne, det går ju inte att bli annat än glad när han kommer emot en i dörren när man kommer hem efter jobbet.

Mer läsning

Annons