Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livet, leklusten, lagandan

Underbara äldre kvinnor. Bosse K Pettersson ser volleybollspelande veteraner på vita duken

Annons

Ibland lyser det oväntade upp biomörkret upp lite extra. I hälarna på vårvinterns starka kavalkad av Oscarskandidater och i skuggan av bibelspektaklet Noah i 3D, gör just nu en norsk dokumentärfilm om ett gäng åldriga volleybollspelande damer sitt diskreta segertåg på landets biografer.

Dokumentärfilmen har ju stärkt sina positioner på senare åren, och vi har all anledning att sända en tacksamhetens tanke till envist kvalitetsmedvetna filmdistributören Folkets bio för att vi i Optimisterna ges tillfälle att stifta bekantskap med dessa underbara kvinnor. Från Irma, 66, som är yngst och den som leder övningarna. Till lagets äldsta medlem Goro, 98.

Nittio-åtta!

Kompisgänget Optimisterna har spelat volleyboll tillsammans sedan 1973. I fyrtio år har medlemmarna träffats varje måndag för att ha roligt tillsammans på en inomhustennisbana i norska Hamar. Volleybollnätet, som riggats upp ovanför tennisbanans eget, håller knappast reglementsenlig höjd och själva spelet är väl inte heller alltid av allra högsta kvalitet.

Spelar roll. Här handlar det om att trivas och skratta och konstatera att kroppen trots allt hänger med ännu ett tag. För att få till mer passningsspel och panikslag med knuten näve har laget infört en särskilt bötesburk, kallad bokse-boksen. Tio kronor för varje boxad boll.

Vi möter kvinnorna på planen, vid fikabordet och individuellt i hemmiljö. 98-åriga Goros morgongymnastik och envisa kamp för att ta på sig strumporna stående. 89-åriga Lillemors vånda inför en förestående flytt. 68-åriga Birgits ivriga googlande efter volleybollregler – hur är det egentligen, får man boxa bollen? I en obetalbar scen faller en av damerna och hennes make i skrattparoxysmer då de ska presentera sig inför filmkameran.

Gunhild Westhagen Magnors bjuder oss en rakt igenom okonstlad skildring, där ledorden heter värdighet och värme.

Och mod. Inte minst när en i laget får idén om att försöka få till en match mot något annat veteranlag och en annan via Internet hittar ett gäng gubbar i Sollentuna i Sverige som gärna ställer upp. Birgit tar på sig att ragga sponsorer (och nog måtte det väl gräma norska tipstjänst att Birgit i filmen får berätta för laget att bolaget tydligen har slut på pengar). Oförglömligt roligt när en ung manlig elittränare tillsammans med en kvinnlig landslagsspelare kallas in för att se vad som finns att förbättra i lagets spel och lära ut reglerna kring positionsbyten och liknande.

När våra ögonvrår gång efter annan fuktas är det av glädjetårar. Jag tror det handlar om den respektfulla värme som hela tiden uppfyller duken. Från regissörens sida. Mellan damerna i laget. I finalens Sverigeresa och det ståtliga mottagandet i samband med landskampen mot Sollentunas Krutgubbar.

Den där fukten i ögonvrån må göra sikten lite suddig. Slätar kanske rent av ut en del av rynkorna i dessa ansikten. Men det är knappast det som gör de här kvinnorna så vackra.

Hur det gick i landskampen?

Gå och titta.

Annons